Efter nästan två års väntan fick jag åter chansen att uppleva The Spotnicks live. Denna gång på Hotell Statt i Tranås (den förra gången var i Malmö i slutet av 1999).
Sannolikt fanns det andra på plats som hade fått vänta ännu längre eller som Bo Winberg uttryckte det; ’Senast vi uppträdde i Tranås var 1968 så nu var det f’n på tiden igen’.

Jag kan inte påstå att en krog på landsorten är det bästa stället i min smak om man vill studera och lyssna på sina ”idoler”. Även om publiken var ganska fåtalig så var den emellanåt lite ”störig”. Men vad jag kunde se så tyckte alla om det som utfördes på scenen. Ung som gammal – berusad som nykter.
Stämningen gick inte att klaga på lika lite som The Spotnicks scenuppvisning.
Det hade säkert fått plats ett par hundra personer till framför scenen, men tyvärr var nog konkurrensen från TV ganska tuff denna kväll…

Konserten, som i princip innehöll ”säkra kort”, började omkring 22.30 och pågick till stängningsdags kl 01.00 med avbrott för en halvtimmes paus.
Utan att ha fört några anteckningar så vill jag minnas att det var dessa låtar som framfördes:

[Ghostriders in the sky] [Time is tight] [Hey good lookin’] [Just listen to my heart] [Lonesome me] [Moonshot] [Johnny Guitar] [Diamonds] [Country boy] [Hang on] [Tinta verde] [Last date] [Hava nagila] [Midnight special] [Cado Queen] [Highway boogie] [Papa oom mow mow] [Sleep walk] [Sweet lips] [Pony Express] [Blue blue day] [Orange blossom special] [It was up to you] [Spanish gypsy dance] [Back in the race] [Jambalaya] [The old spinning wheel] [Amapola] [Sweet little Lisa] [Ghostriders in the sky]

Björn Fryklund fick dessutom chansen att ensam visa sin skicklighet i ett trumsolo.

Det var roligt att se att alla i bandet var på så gott spelhumör – inte minst Bo Winberg själv – och det känns väldigt bra att kunna konstatera att The Spotnicks och den här musiken fortfarande står sig alldeles utmärkt i konkurrensen.
En del artister som har varit i branschen betydligt kortare tid än The Spotnicks, borde enligt min mening ha lagt av för länge sedan istället för att dra ut på karriären. Som väl är gäller det inte The Spotnicks! Musiken känns fortfarande fräsch och den framförs med så stor skicklighet att de inte behöver ta till några andra publikfriande knep. Det kanske är just därför – att de inte har försökt anpassa sig till trender och publikfrieri utan istället står för sin egen uppfattning om hur musik ska framföras – som The Spotnicks i mina ögon (öron) är helt tidlösa oavsett karriärlängd och ålder…

Sören Alverfeldt