Sanslöst bra!

Arrangören för årets dansbandsgala i Ekebo utanför Ängelholm hade den goda smaken att engagera Spotnicks som paradnummer fredagen den 2 juli – och vilken succé! Aldrig har undertecknad blivit så totalt knockad som då och nu bara måste jag dela med mej!

Alltså, för det första ca 15.000 personer i en underbar sommarkvall och enligt Bosse Winberg, Spotnicks största publik nånsin! En hel långtradare JBL-lådor borgade för det mest fantastiska PA-ljud man kan begära, så när gammelshowen med Björn och Owe var över och nuvarande Spotnicks pumpade igång Ghoastriders, ja då vet i 17 om inte både päror och betor parade sej i den skånska myllan!
Den kristallklara ljudbangen fick tånaglarna att kröka sej och publiken betedde sej närmast euforisk! Applådåskorna startade upp Time is tight och ut ur dimman och den första chocken steg Hr Douglas Möller, för dagen stand in för Ralph på 2:a sologitarr.
Käre Douglas, välkommen! Alla gästartister i Spotnicks ses med stor skepsis skall Du veta – även Du – men efter denna kväll är Du sannerligen i hjärtat bevarad av oss alla!

När Du var färdig med Orange Blossom, ja då var vi alla färdiga ! Tack så mycket som möjligt och för min del hoppas jag Du får ett livstidsvikariat… Samstämmiga röster i mörkret efter konserten talade om Douglas som Spotnicks största scenartist genom tiderna, ett ödmjukt men skitfräckt totalengagerat spelsätt med glimten i ögat, gör att Douglas faktiskt tillförde Spotnicks något som i alla fall jag saknat i alla år och tro det eller ej, men t.o.m. Hr. Winberg njöt i fulla drag av Douglas solande – ja så till den milda grad att han hux flux födde ett nytt solo i Midnight Special!
Douglas öppnade med ett sanslöst solo och i andra vändan när det var Bosses tur, kom inte det gamla vanliga – det kom ett nytt, skitfräckt och nyfött där i natten inför alla oss! Gode Gud!

Hur mycket som helst kan skrivas om denna afton men jag skall begränsa mej så gott det går. Hela programmet med de gamlas nostalgi + det nya tog ca 1 timma och 20 minuter och hade inte arrangören kommit med ett blomsterlass då, så hade det nog varat än – så mycket spelglädje har jag inte sett hos Bob och Bosse sedan Valje Nöje, annandagen 1963!

Bob ja – Harre jawlar! Han är som Whiskyn, blir bara bättre med åren!

Idag framstår han som den store frontaren Spotnicks, benen brett isär, den röda på magen, glimten i ögat och så klockren Jambalaya, i ett nytt, tillbakalutat tempo, där Bob plötsligt tar över hela showen – välförtjänt!
Bob tar för övrigt över det mesta i sånglåtarna, han år helt enkelt j-ligt het nu och det är skitkul, alla stämmorna sitter också som en grenspark, tack Bo och Stefan!

Mitt i hela detta välkomponerade paket (fast jag saknar Kansas City, Bob! och High Noon, Bo!) med den ena härliga ljudsparken efter den andra, kom plötsligt Sleep Walk, att man inte började gråta! 32 år sedan den fick vara med och jag lovar att 15.000 personer stod knäpptysta när Bosse smekte fram dessa smäckra toner!

Ja se detta var sannerligen överraskningarnas afton, och ALDRIG har jag sett en så harmonisk och glad Bosse Winberg -jag menar, han t.o.m. skrattade på scen – flera gånger!

Och den gode Bob såg också härligt nöjd ut och tacka för det, med sådana musiker som Björn, Stefan och Douglas kan det inte bli fel!

Nu slår det mej f.ö. att när Spotnicks nu äntligen låter så här bra, varför inte banda och ge ut en live-CD?
Vi stackars fans har ju inte fått en vettig livegrej sedan Berlin-74 och när nu ändå Björn Frykholm ersätter Tausis på ett så bra nutidsanpassat sätt, och Bob, honom har jag inte hört på en liveskiva se’n -67, och med den j-vulskt starka och rena pipa han har idag, måste han få höras live – allt annat är minsann oförskämt både mot honom och mot oss, Bob Lander är Spotnicks röst – Basta! (och Bosse är allt det andra…)

Än en gång vill jag tacka för den mest fantastiska Spotpicksupplevelsen nånsin!! 1000 tack Bo, Bob, Stefan, Björn och Douglas!

Till alla medlemmar vill jag bara säga: missa inte dagens Spotnicks – kolla var och när de lirar och åk bums ! – det kan inte bli fel -jag lovar!

Karlshamn den 5 juli 1999

Björn Lundström, medl 17