… en otroligt makalös upplevelse av The Spotnicks

Nu stod dom här igen framför mig. Bosse tittade åt höger för att se om dom var med, de övriga i bandet… d.v.s. Bobban Lander, Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller, där Bosse började på en kortversion av Peter Gunn Theme, innan man startade upp, Papa oh mow mow. Gunde Svan skulle säkert fått 17 ståpälsar!

Kön ringlade lång utefter Sankt Göransgatan och vårt stamlokus på lördagarna, Kingside, på den tiden när vi inte spelade själva. Etablissemanget var en ungdomsgård inne på Kungsholmen i Stockholm och det fanns en gratisbuss som fraktade oss från mera central plats, Fridhemsplan, till denna utkant av innerstaden.

Den här kvällen firades 5-års-jubileum på Kingside och på menyn stod bland annat The Spotnicks. Året var, 1963 och man skulle nu få se sina idoler live. Det var första gången… och alltså 50 år sedan. Året efter, 1964, såg jag dem både på Gröna Lund och Konserthuset där även Swinging Blue Jeans konserterade. Den omedelbara kontakten var dock på Grönan där vi stod i studiesyfte och väntade på att få se våra ledstjärnor på stora scenen.

Fem minuter innan en av livets höjdpunkter, så här långt, skulle gå av stapeln, kom Bosse Winberg ut på scenen och startade upp förstärkarna, testade stämningen av Thelins bas och vandrade åter mot logerna bakom scenen. Så klev då äntligen Ove Hahn fram för att presentera… The Spotnicks… grabbarna traskade fram över tiljorna till sina instrument. Inte en ton hördes, inte något duttande för att kolla, ingenting utom ett svagt brummande från förstärkarna. Sedan brakade helvetet loss, som jag först trodde, men det var, Hey Good Looking!

Tryckvågen var enorm och det tog ett tag innan man förstod att man fortfarande existerade på samma planet och inte for iväg i någon sputnick… Hur fönsterrutor och annat löst uppe vid Fåfängan på Söder klarade denna tryckvåg, vet jag verkligen inte.

Detta var ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma, det var helt fantastiskt. Egentligen är ordet ”fantastiskt” väldigt klent, för vad jag kände. Det var alltså inte svårt att knyta The Spotnicks till sitt innersta, inte svårt att gilla deras musicerande. Soundet och låtarna hade man ju hört på platta långt tidigare, men att uppleva dem på detta vis live, var obeskrivbart helt galet bra.

Nu stod dom här igen framför mig. Bosse tittade åt höger för att se om dom var med, de övriga i bandet… dvs. Bobban Starander, Kent Brännlund, Göran Sanfridsson och Stephan Möller, där Bosse började på en kortversion av Peter Gunn Theme innan man startade upp, Papa Oh Mow Mow. Gunde Svan skulle säkert fått 17 ståpälsar!

Alltså, det var sanslöst helt enkelt. Vilket tryck, vilken perfekt tajming… vad oerhört tajt dom spelade. Jag har inte sett maken, helt makalöst… jag finner inte ord! Jag trodde det skulle bli lätt att skriva om dessa grabbar, men det är så svårt för att göra dem rättvisa. Visst, Spotnicks låter inte längre som de gjorde då, men dom bygger upp något njutbart fantastiskt genom sin spelskicklighet där varje position i bandet har sin precisa plats. Winberg övervakar allt från sin högerkant på scenen, han behöver bara titta på Kent Brännlund för att denne ska blomma ut i egna slingor av oefterhärmligt slag. Han broderade ett slag något helt fantastiskt och tog sedan mikrofonen och sa, ”förlåt… men det var så roligt”! Applåderna ville inte ta slut så Bosse fick gå in och säga, ”ja ja, så märkvärdigt va de la inte”? Nya skratt och applåder. Det var en publik som var med på noterna och varenda nyansering under kvällen, varenda rolig replik från bandet, som bjöd på en varm spelglädje och som gick utanpå det mesta. Göran Sanfridsson stod och pumpade på sin bas och såg ut som solen i Katrineholm eller Karlstad. Han berättade senare för mig att med en sådan publik, är det roligt att spela, det ena ger det andra. Vi kommer gärna tillbaka!

Inledningen var så bra så det fanns inga gränser och det skulle inte bli sämre, gott folk, nej å nej. Man hade ju en trummis som var det absolut bästa jag någonsin hört, kolla in den kisen. Nu drog han igång nästa låt som var Jessica… Brännlund skulle kunna lira den låten på enklare sätt, men gjord stort artisteri av varenda låt hela kvällen. Hur han höll reda på alla sina pedaler på golvet, är väl kanske ett kapitel för sig.

Den ena pärlan efter den andra radade man upp och även om Bosse kom av sig i en låt, så gjorde man en äkta pärla av fadäsen. Winberg berättade då efteråt att en kille hade sagt: ”Varför skrev du Highway Boogie, när du inte kan lira den själv?” Publiken stormtrivdes ikapp med Winberg, hela gruppen Spotnicks, stormtrivdes på restaurangen Syster o Bror, som också stortrivdes. En höjdarkväll ni missade, ni som gick på museum eller målade garage.

Det blev även Last Date… till Winbergs låtsade förtrytelse. ”Den har vi la spelat redan” sa han till Bobban… Näe, sa Bobban, den står här nu! Då har du la skrivit fel, replikerade Bosse… som sedan startade upp den härliga låten. Den satt som en sportmössa, behöver jag skriva det. Alla i publiken levde med i låt efter låt. Och under tiden Stephan Möller hade en uppvisning i ett trummlande fint trumnummer, blixtrade digitalkamerorna åter så man trodde det var norrsken inomhus. Lokalen var överfull av digitalkameror. En busslast japaner, hade känt sig utanför.

En oförglömlig kväll började lida mot sitt slut då man började elda i pannorna för Orange Blossom Special. Jag har hört denna låt några gånger, men aldrig med sådan bravur som detta. Det var absolut det svettigaste jag sett, världsklass av Kent Brännlund. Han berättade att han var helt slut efteråt. Han spelar ganska skapligt, konstaterade Winberg. Men han kan bara spela fort, inte sakta… men det kan jag! Nya skrattsalvor under det att publiken fortfarande stod upp efter finalnumret i taktfasta applåder som renderade i ett par extranummer. Detta kommer bli en afton man inte glömmer i första taget.

Detta var ett Spotnickskt fyrverkeri på hög höjd från fem ekvilibrister. Karl-Gustav ”Sparre” Welin, var mer än nöjd och strålade ikapp med fotoblixtarna denna afton. Det var många förväntansfulla farbröder i publiken. ”Det känns som man är en skolpojke, det pirrar i hela kroppen” var ett omdöme bland middagsborden innan grabbarna intog scenen. En annan sa, ”jag såg inte på ett bra tag för alla tårar som fyllde ögonen, underbart! Ändå har jag sett The Spotnicks över sjuttio gånger”.

Redan år 1961 steg alltså denna sputnik, jag nyss tagit del av, mot stjärnorna med sitt rymdsound i raketfart och år 2010 befinner sig The Spotnicks fortfarande i sin omloppsbana. Helt sanslöst galet och en oerhörd bedrift som vad jag förstår måste bygga på kvalitet och popularitet. Nästa år, om sputniken är kvar i rymden, mina beräkningar stämmer och NASA vill, så har den snurrat ett halvt decennium. Röster har höjts och man har ju funderat om det inte är dags för The Spotnicks att få Polarpriset nu. En mycket tankvärd tanke alltså, som jag ställer mig bakom. En femtioårig rymdvandring är väl värd sitt pris ur Carl XVI Gustavs hand…

Tack Spotnicks för uppvisningen, underhållningen och en mer än väl genomförd spelning på SysterOBror i Stockholm. Vi ser er gärna åter hos oss. Och tack också Torgny Palm som gjorde detta möjligt att vi fick njuta av våra favoriter, ikoner och ledstjärnor.

På parketten från ”Taggtråden”
Lasse Twang
Författare, krönikör, kåsör