THE SPOTNICKS SOUND
SPOTNEWS 1984
I en artikel i klubbtidningen Spotnews från 1984 har Bo Winberg förklarat ”hemligheten” bakom det speciella Spotnicks-soundet och det visar sig inte vara något speciellt med den tekniska utrustningen. I stället förklarar han det som en kombination av spelsätt, gitarrsträngning och inställning av ekot och tonkontrollerna.
Artikelns innehåll återges här nedan i sammanfattning:
Den enda gitarr som Bo Winberg använder när The Spotnicks uppträder på scen är en ’mycket bra’ Fender Stratocaster, årsmodell 1965 inhandlad i Hollywood.
Tidigare hade han en Fender Stratocaster från 1961 men den ’lät sk-t och stämde aldrig’.
Bo har inte ändrat på vare sig mikrofoner eller något annat på denna gitarr förutom att han har bränt bort originalfärgen och lackat om den samt monterat in en liten sändare.
Strängarna är Gibson E 440.
Förförstärkaren är hembyggd och är kopplad, via en Urei LA3A kompressor/limiter, till ett EA 250 slutsteg på ca 350 watt.
Högtalarlådorna är ett hembygge med en blandning av högtalare Philips och JBL.
Anläggningen kompletteras med ett ’vanligt gammalt’ Binsoneko i original.
I studion använder Bo Winberg några andra stränginstrument, nämligen en Gibson Les Paul special från 1956, en Levinplanka från 1960, en akustisk Gibson Heritage från 1962, en Dobro, en Sitar, en Emperador elbas från 1970 samt en Framous banjo från 1973.
Elgitarrerna ansluts direkt till mixerbordet via en transformator. Ljudet ställs in på mixerns equalizers.
Mixerbordet är ett Soundcrafts series 3B 24-16-8, utbyggbart till 24-24-8.
I övrigt består studioutrustningen av:
– Lyrec 16-kanals bandspelare för 2-tums tape.
– EMT 140 eko, s.k ekoplåt
– Studer A80 2-kanals masterbandspelare
– Technics RS-1500 US 2/4-kanals bandspelare
Dessutom diverse kompressorer, noicegates, digitaleko etc.
Mikrofonerna är av fabrikat Neumann, AKG, Sennheiser respektive Shure.
FUZZ 1997
I en intervju för tidningen FUZZ 1997 säger Bo Winberg så här om sin spelteknik:
’Soundet kommer mest av mitt spelsätt och de tjocka strängarna. I början spelade jag på 057 – 012 men numera finns det inte så tjocka set så jag köper 052 – 012 med spunnen G-sträng.
Jag försöker hela tiden att spela på så långa strängar som möjligt. Om det gäller en låt i C så spelar jag inte på gitarrens sjunde band utan nere vid sadeln.
Då blir klangen i strängarna bättre och jag kan använda lösa strängar ibland.
En svårighet är att avstånden mellan banden är större men det gör inte mig något för jag har så väldigt långa fingrar.
Om du ger mig en ”normal” gitarr så kan jag faktiskt inte spela på den. Det blir falskt bara jag trycker ner strängarna. Så jag är ingen bluesgitarrist…’
BJÖRN ENGSTRAND 2003
Björn Engstrand har gjort denna analys av Spotnicks-soundet:
Detta är en personlig reflektion, efter att ha spelat gitarr i snart 40 år och sysslat med rörteknik i 30 år.
Ljudanläggningen
Rör naturligtvis. Slutsteg med hög effekt (Amerikanska Dynaco Mark III). Mellan för-och slutsteget finner man en KOMPRESSOR (viktigt för Spotnicksljudet), vilket Gibson använde i vissa förstärkare på 50-talet. Detta krävdes, då Bosses attack på grova strängar var hård, och som i sin tur krävde grovt plektrum. Den hemmabygda för-förstärkaren hade en speciell frekvensgång. Här ökade han 200- 400Hz och minskade 800-1000Hz. Detta gjorde han genom att ha fler rörsteg än brukligt, dB-kurvan föll snabbt (15-20dB). Dessutom var den egentligen inte byggd som gitarrförstärkare, utan som en Hi fi-förstärkare.
På scenen hade Spotnicks en ganska ovanlig uppsättning. Ett rör-PA! Försteg med ingångar för bas-komp-och sologitarr, samt 3 st Suremickar. 4 st Dynaco Mark III slutsteg (4X60Watt), drev 1 st bas-låda med ett 30″-32″ baselement, 2 lådor med 8 st Philips 12:or i vardera låda med vinklad front. Dessa lådor stod bakom dessa hjältar och här klarade man av feed-backen som normalt uppstår, genom att alltid stå bakom mickarna, (för att hindra ljudet från högtalarna in i mickarna) eller genom att vika upp dessa mot taket när man gick ifrån. Bosse ändrade även inställningarna på försteget med olika switchar, mellan sånglåtar och gitarrsololåtar. Bosses gitarr lät annorlunda på sånglåtar resp. rena sololåtar. Han skiftade naturligtvis även mick på gitarren, dock använde han aldrig halsmicken. Björns bas hade som sagt ett häftigt element, som inte gick så högt i frekvensområdet. Det mullrade gott och kompletterade komp och sologitarren i de lägre frekevensområdena. Bobs kompgitarr hade lite bas och lät ”sprött” och fint. Många kompgitarrer, då och idag har hela registret med sig, och det lät/låter ingen vidare. Bosse hade en känsla för detta. Ekot var ett hemmabyggt BANDEKO, som också var viktigt för soundet. Flera in- och avspelningshuvuden än de som fanns på marknaden. Detta gjorde att det lät ”rymdigt” och inte så ”stötigt”. Senare användes BinsonEkot med magnitiserande ”trumma” istället för tape. Ove och Derek hade naturligtvis ett batteri utan mickar. Detta var tillräckligt tillsammans med anläggningen. Väl avpassat.
Spotnicks-ljudet har ändrats med åren. Detta beroende på, byte av gitarrer, förstärkare,( om jag minns rätt, blev en stulen), högtalare samt olika inspelningsstudios.
Idag när Spotnicks spelar live, har var och en, en egen förstärkare som är mickad till ett ”modernt” PA. Bosse använder sin förstärkare(Signatur BW) med en ny gitarrprocessor, kompressor, vilket inte riktigt ger det gamla ljudet. De andra kör med det som finns på marknaden.
En kul grej som hörs på -97 CD:en, är att musikerna som Bosse har med sig, spelar snarlikt originalen. Speciellt Rutger Gunnarsson på bas. Han har plankat Björns basgångar praktiskt taget helt. Dock är ljudet inte samma som förr.
Musikalitet
Alla bandmedlemarna hade en utomordentlig god musikalisk bakgrund. Bosse och Björn i jazzen och Bob i countryn och skiffeln. Bosse var tidigare pianist och visste att lägga harmonier med tio fingrar och översatte detta på sin gitarr med sina karaktäristiska 3-4- tons-grepp. ( ett ex. solot i Say Mama, Hot Toddy …in Paris.) Björn lirade basen med sina typiska treoler. (ett ex . What Did I say.) Bob, världens bästa kompgitarrist.
Deras samspel var helt unikt, efter många långa timmars gig tillsammans.
Nostalgi
Naturligt är att man ”fastnar” för det, som man upplever tidigt i livet. Det var ganska lätt att bli ”freak” när det gäller Spotnicks, då detta var helt unikt i tiden. Självklart måste vi, och har, alla utvecklat oss musikaliskt (musiker så väl som lyssnare) då vi ständigt får nya influenser. En sak är dock säker: Spotnicks går till historien, tråkigt bara, att så relativt få inser detta.
Björn Engstrand
BO WINBERG 2007
Bo Winberg beskriver här själv instrumentet han trakterar och den utrustning han använder sig av samt några av hans reflektioner i ämnet:
”Jag vill direkt avfärda myten om Fendergitarrer i allmänhet och Stratocastern i synnerhet.
Enligt den s.k. expertisen så är gitarrerna som tillverkades efter 1965 rena skräpet vilket jag inte alls håller med om.
Jag hade en Stratocaster som var byggd 1961 och den var riktigt usel; den lät helt död även om jag bytte strängar.
En musiker i Mexico köpte den av mig.
Det finns enligt min mening bara bra eller dåliga gitarrer – kvittar vilket tillverkningsår och fabrikat!
Man ska ha en bra gitarr som man trivs med – oavsett märke – skapa sin egen stil, spela det man tycker om och inte försöka att plagiera andra.
Själv spelar jag på en Fender Stratocaster från 1965 som jag köpte i Hollywood, Californien, USA.
Gitarren var i original Sunburst Color, men eftersom jag inte gillade färgen, brände jag bort lacken och lade på tio lager så kallad polerlack.
Stämskruvarna var inte av bästa kvalitet, så de bytte jag ut till Yamaha efter ca 20 år.
Mikrofonerna blev med åren ganska trötta och dessutom, eftersom de var av typen single coil, tog de upp brum-fält från gamla ljusanläggningar som fortfarande finns på många scener.
Att stå och vrida gitarren 135 grader från publiken för att det inte skulle bli brum ser ju ganska fånigt ut.
Därför bytte jag ut dem för två år sedan till Kinmann HX-SC.
Nu är dom knäpptysta och låter faktiskt mer Stratocaster än originalet.
Min förstärkare är en hembyggd rörförstärkare på 135 Watt (270 W musikeffekt).
Jag har vuxit ifrån galopperande ekon som Binson – gnissel och svaj – Echolette och Dynachord – brus och distorsion – och allt vad det innebar med bandbrott och annat krångel.
Mitt eko eller delay av idag är av fabrikat Alesis som har 99 olika program.
Jag använder bara tre av dem men hur de är inställda tänker jag inte berätta…
Högtalarlådan är försedd med två 15-tums JBL D 130 E som är svåra att hitta idag.
Det har ju faktiskt hänt en hel del på den elektroniska sidan sedan 50- och 60-talen och de som vill kan numera inhandla digitala prylar som efterliknar de gamla maskinerna med inbyggt brus, dist och svaj.
Det är konstigt och lite sjukt på något vis att allt ska förbli som det en gång var.
Jag brukar fråga vissa inbitna fans om de fortfarande kör omkring i en Volvo Amazon…”
Göteborg i februari 2007
Bo Winberg
SPOTNEWS 1984
In an article in the club magazine Spotnews in 1984, Bo Winberg declared ’the secret’ behind the particular Spotnicks-sound and it turns out to be nothing special about the technical equipment. Instead, he explains it as a combination of gameplay, guitar penetration, echo settings and tone controls.
The article content is reproduced below in summary:
The only guitar that Bo Winberg The Spotnicks use when appearing on stage is a ’very good’ Fender Stratocaster, model year 1965 Purchased in Hollywood.
Earlier, he had a Fender Stratocaster from 1961 but the ’let sk- t and sued never. ’
Bo has not changed on either the microphone or anything else on this guitar except that he has burned off the original paint and repainted it and installed into a small transmitter.
strings are Gibson E 440. Preamplifier is homebuilt and is linked through a Urei LA3A compressor / limiter, an EA 250 amp of about 350 watts.
Cabinets are homebuilt with a mix of Philips and JBL speakers. The Equipment is supplemented by a ’plain old’ Binson echo in original.
In the studio Bo Winberg uses a few other stringed instruments, namely a Gibson Les Paul Special from 1956, a Levin guitar of 1960, an acoustic Gibson Heritage of 1962, a Dobro, a sitar, a 1970 Emperador electric bass and a Framous banjo from 1973.
Guitars were connected directly to the mixer using a transformer. The sound is set on the mixer equalizers.
The mixing console is a Sound Craft Series 3B 24-16-8, expandable to 24-24-8.
The rest of the studio equipment of:
– Lyrec 16-channel recorder for 2-inch tape.
– EMT 140 echo
– Studer A80 2-channel master tape
– Technics RS-1500 U.S. 2/4-channel tape recorder
In addition, various compressors, noice gates, digitaleko etc.
The microphones are manufactured by Neumann, AKG, Sennheiser and Shure.
FUZZ 1997
In an interview for the magazine FUZZ 1997 Bo Winberg describes his playing technique:
’The sound will most of my playing style and the thick strings. In the beginning, I played at 057-012 but nowadays there are not so thick set so I buy 052-012 with spun G-string.
I always try to play as long strings as possible. If it comes to a song in C, so I do not play on the guitar’s seventh band but down at the saddle. Then becomes the sound of the strings better and I can use strings sometimes. The difficulty is that the spacing between the bands is bigger but that does not make me anything, I have very long fingers.
If you give me a ’normal’ guitar I can not actually play on it. It becomes false only I press down the strings. So I’m not a blues guitarist … ’
BJÖRN ENGSTRAND 2003
Björn Engstrand has analysed the sound of The Spotnicks
’My own analyse and comments of the early Spotnicks-sound, which a lot of people consider the best:
The Equipment
Tube-based amplification was a natural thing at that time. Amps with high power, the American Dynaco Mark III had just arrived as kits. The ”home-made” pre amp was not built as a traditional guitar amp. It was more like a hi-fi amp, and had a few more tubes to create the special treatment of frequencies, that became so famous.
Between the pre-and power amp you will find a compressor, which also Gibson used in some amps in the middle of the fiftieths. That was necessary because of Mr Winberg’s hard attack on the heavy gauge strings (056/014), which also required a thick pick.
On stage the Spotnicks had, at that time, a very unusual set-up. A tube PA. A pre-amp with inputs for bass-rhythm-and lead guitar, mixed with 3 sets of Shure microphones. Dynaco Mark III power amps handled an EV 30″ cinema speaker and 2×6 Philips 12″ in cabinets with vertical angled fronts. The speakers were placed behind the musicians and the feed back problem that normally occurs was eliminated by always standing behind the microphones or folding them up when they were not in use. Mr Winberg also changed the tone of the preamp with switches, depending on if they played a vocal or instrumental number. He of cause also changed the switch on his Stratocaster, and as far as I know, he never uses the neck pick-up. Mr Thelin’s bass guitar had a great low end because of the huge size of the speaker. Mr Lander’s rhythm guitar sounded crispy and clean. Mr Winberg’s feeling of adjusting his knobs creating an amazing sound was and still is unique.
In the beginning the echo was a ”home-built” tape machine, with a lot more record – and play heads then the market could offer. It created that ”spacy-sound”. Later the Binson Echo with a magnetised plate instead of tape was used. The drums were well balanced, and the use of microphones was unnecessary.
The Spotnicks-sound has change over the years. The reason is the exchanges of guitars, amps and speakers and of cause the recording equipment in the studio. Today, when Spotnicks play live, each of the members has their own amp, ”miced” to a modern solid-state PA. Mr Winberg uses an Ampeg or his own amp (Signatur BW) together with a compressor/limiter and a digital processor, which not gives the old sound, but still is good enough. The other members are using amps offered from the market.
Musicality
All the band members had a good solid musical background. Mr Winberg played the piano, and knew how to use all his fingers, and translated that on his guitar with his typical 3-4-tone-grip. ( ex. Say Mama, Hot Toddy…in Paris). Mr Thelin played the bass with his typical ”triols”. (ex. What Did I Say). Mr Lander…… the greatest rhythm guitarist in the world. They played extremely well together after long hours of gig.
Nostalgia
It is natural that you get hooked on what you hear early in life, and it was easy to be a freak, because Spotnicks was outstanding at that time. Of cause we all must, and we sure have, musicians as well as listeners, developed our musicality as we constantly get new influences. One thing is certain: Spotnicks will have a special place in the music history book. The sound is still unique, but can today be duplicated, if you like. But why should you?
The sound of Spotnicks are Spotnick’s’
Björn Engstrand
Sweden
BO WINBERG 2007
Bo Winberg here describes the instrument he regales and the equipment he uses, and some of his reflections on the subject:
”I want to directly dismiss the myth of Fender guitars in general and the Stratocaster in particular. According to the so-called expertise so are the guitars that were manufactured after 1965 pure rubbish which I do not agree with.
I had a Stratocaster which was built in 1961 and it was really bad; it sounded completely dead even though I changed strings.
A musician in Mexico bought it from me.
There are in my opinion only good or bad guitars – it doesn’t matter which year of production and makes! They should have a good guitar that they enjoy – regardless of brand – to create their own style, play what you like and do not try to imitate others.
Self, I play on a Fender Stratocaster from 1965 that I bought in Hollywood, California, USA.
The guitar was in the original sunburst color, but because I did not like the color, I burned the paint and put on ten layers called polishing lacquer.
Tuning screws were not of the best quality, so they switched me out to Yamaha for about 20 years.
The microphones became over the years quite tired and also because they were of the single coil, they took up the hum fields from old lighting systems that still exist in many scenes. Standing and twisting guitar 135 degrees from the audience that there would be hum looks the rather silly. Therefore I replaced them two years ago to Kinmann HX-SC. Now they are dead silent and actually sounds more Stratocaster than the original.
My amp is a homebuilt tube amp of 135 watts (270W music power).
I’ve outgrown galloping echoes Binson – creaking and swaying – Echolette and Dynachord – noise and distortion – and all that it meant the band crimes and other hassles.
My echo or delay of today are manufactured by Alesis which has 99 different programs. I only use three of them, but how they are set, I will not tell …
The speaker box is equipped with two 15 inch JBL D 130 E, which are difficult to find today.
This has actually happened a lot on the electronic side since the 50 – and 60’s and those who want can now purchase digital gadgets that mimic the old machines with built-in noise, distortion and vibrato.
It’s strange and a little sick in any way that everything should remain as it once was. I usually ask some diehard fans if they are still driving around in a Volvo Amazon..”
Gothenburg in February 2007
Bo Winberg