Här är ytterligare en artikel från ett nummer (21) av Spotnews från 1987:

THF SPOTNICKS in KARLSBORG

Tillsammans med ett stort antal fanklubbmedlemmar från landets alla hörn upplevde jag en mycket inspirerad show i Carlsborgsparken den 3 juli.

Eftersom jag själv var där redan kl nio på kvällen kunde jag lätt räkna in de flesta som var där i samma ärende. Det var folk från Göteborg och Stockholm, från Nässjö och Hallsberg, Valdemarsvik och Lidköping, Tibro och Jönköping, ja säkert många fler platser.
De allra flesta kring de fyrtio och kunde lätt skiljas ut från den ordinarie park-publiken som, födda på 60- och 70-talet, gått miste om de stora musikupplevelserna i sitt liv. Nåväl, i kväll skulle de i alla fall få känna på hur det var när det begav sig…

Vi gamla stötar som väntade med både förväntan och oro i kroppen och som höll på att ätas upp av mygg denna annars så sköna sommarkväll blev mer och mer oroliga ju närmare showdags kom. Utsatt tid var klockan elva och så dags var det nog inte över femtio personer i parken.

När THE SPOTNICKS väl äntrade scenen en halv timme efter utsatt tid hade dock publiken genom ett trollslag vuxit till flera hundra.

I gammal god stil börjar så den välkända introduktionen till GHOST RIDERS IN THE SKY och showen var äntligen igång.
Direkt efter följer HEY GOOD LOOKIN’ och det där första pirret börjar lägga sig… det här låter ju riktigt bra!
Under upptakten till nästa låt presenterar Bosse den nya besättningen ”..som vanligt lite nya medlemmar för att göra det lite intressantare, så att säga…”:

Alf Brinck på bas, Ove Lindell, gitarr och sång, Mats Bengtsson på trummor och Arne Österlindh på pedal steel guitar (eller elektrisk symaskin enligt Bosse – ”en Bernina…”).

Bosse presenteras unisont av publiken på uppmaning av Ove.

Så följer YOU AIN’T GOIN’ NOWHERE som under senare tiden av karriären varit en av många signaturer för Bosse. Efter denna spelas MOONSHOT som jag själv känner stark för eftersom det var denna låt som fick upp mina öron för THE SPOTNICKS på tidigt 60-tal.
Den avannonseras också mycket riktigt som en ”oldie” av Bosse och efter följer ytterligare en oldie, HAVA NAGILA.
Arne kommer upp ordentligt. i varv och dirigerar vilt publikens handklappningar i denna låt som alla verkar känna till.
Ove får tillfälle att presentera sin sångröst igen i LONESOME ME med den där typiska ”Spotnicks-introduktionen” och det köras lagom falskt av Bosse och Arne.

Mer och mer märker man att stamningen stiger och att alla är på gott spelhumör, inte minst Bosse själv som väl egentligen hade tänkt att spela sin korta version av JOHNNY GUITAR men som ångrar sig och slutför den till allas förtjusning.
Som kontrast körs direkt därpå SWEET LITTLE LISA med mycket taktfast rockkomp på trummorna, enkelt och tydligt, vilket passar denna låt mycket bra. Bosse körar entusiastiskt och överröstar nästan Ove.

LAST DATE låter precis som den ska med fint plockande av Ove i bakgrunden och tjusigt mellanspel av Arne som efter denna klassiker chansar genom att förklara att ”nästa låt är damernas” och därpå går av scenen med hopp om att bli uppbjuden.

Han är dock snart tillbaka igen för att medverka i PONY EXPRESS som denna kväll verkligen gör skäl för titeln. Den avverkas mycket rappt i ett rasande tempo.
PAPA OOM MOW MOW görs till den crazylåt den är med en något fnissande kör. Alf presenterar sig lite extra genom att spela funkbas i kompet.

Denna show är för omväxlings skull utan trumsolo och vi får istället nöja oss med ett kort mellanspel av Mats i HANG ON som låter lika bra som någonsin förr.

Hela showen har hittills bestått av 60-talshits vilket i för sig är festligt för alla oss som var med redan då (och en sån här kväll har man ju all rätt att bli lite nostalgisk) men nu är det dags för HIGHWAY BOOGIE.
Bosse missar lite i början men slutför det hela mycket rappt tillsammans med Ove.

Bosse förbereder oss på att showen går mot sitt slut och presenterar såväl sista låten som orkestermedlemmarna en gång till.
Publiken tycker att tiden har nått väldigt fort och ropar efter mer…

Direkt efter WILDWOOD FLOWER äntrar klubbmedlem Ulf Pettersson från Tibro scenen och överraskar Bosse.
Ulf vill uppmärksamma att grunden till THE SPOTNICKS lades för 30 (!) år sedan och överräcker en inslagen present och medan Bosse öppnar paketet spekuleras det vilt vad det kan vara (Arnes förslag är att det är en windsurfingbråda).

Det visar sig vara ett uppförstorat och inramat fotografi (kunde beskådas i Hova) på THE SPOTNICKS iförda Cardin-rymdkostymerna.
Bosse är påtagligt nöjd av denna uppvaktning och tackar omgående genom att förlänga showen.

Första extranumret blir… AMAPOLA förstås! Denna gång tillförd en extra finess då Bosse och Arne spelar introduktionen tillsammans på Bosses gitarr (det påminner litegrann om när Bosse och Björn Thelin på den tiden spelade Skintops Blues (?) fyrhändigt på samma gitarr).

Arne fortsätter sedan att leda gitarrgymnastiken och viftar förtvivlat med sitt mikrofonstativ för att visa åt vilket håll Alf, Ove och Bosse ska vända sig (ett tag står faktiskt alla med ryggen mot publiken). Mycket festligt!

Som nästa överraskning bjuds MEMORIES ARE MADE OF THIS i ett mycket smakligt arrangemang och därmed tycker Bosse att det får vara nog för ikväll.
Publiken har dock en annan uppfattning och i talkör ropar man efter ”Bosse, Bosse, Bosse…” varvat med ”En gång till, en gång till…”

Bosse föreslår att han som absolut sista nummer ska framföra Brännö brygga (och det hade säkert varit bra det också) men fastnar istället för JOHNNY B GOODE för att bränna av det sista krutet…

Efter sjutton låtar och knappt en timme tackar en mer än nöjd publik med varma applåder och rop.

Vi är rätt många som samlas till lite eftersnack och alla tycker att detta satt skönt. En mycket uppsluppen stämning på scenen och en entusiastisk publik förstärkte denna musikupplevelse som jag och många med mig kommer att minnas länge.

De få missarna kändes upplyftande i dessa play-back-tider.
Denna show var i högsta grad LIVE!!!

Jag vill passa på att tacka för en mycket underhållande kväll och riktar mig då inte bara till THE SPOTNICKS utan även till Håkan Johansson, parkchef och tillika klubbmedlem, för att ha fixat denna högtidsstund!
Det måste bli fler shower (och lite oftare).

Sören Alverfeldt (#14)