Jag hittade den här artikeln när jag bläddrade igenom gamla SPOTNEWS:

Rapport från Carlsborgsparken den 26 augusti 1988

Så var det då dags igen för den traditionella Karlsborgs-spelningen. Det är ju rätt märkligt, men extra roligt för mig, en Karlsborgare i förskingringen, att THE SPOTNICKS alltid återvänder hit. De var här många gånger under 60-talet och ikväll är det femte året i följd (!) under 80-talet som man kommer till anrika Carlsborgsparken.
Det är Håkan Johansson, nöjespappa och tillika medlem i fan-klubben, som varje år ser till att skapa en högtidsstund får oss freaks. Han är fostrad av Gösta ”Osby” Karlsson, den legendariske ”V8” som var den som för 20 – 25 år sedan stod för fiolerna i S2-salen, eller Västra gymnastiksalen som den kallades, det dåtida danspalatset i Karlsborg, och som hade ett lika gott öga till THE SPOTNICKS och Bo Winberg.

Vi är ett antal ”ungdomar” omkring de fyrtio som anländer ganska tidigt på kvällen.
Det bildas små grupper av medelålders herrar och damer som generat blickar ut över omgivningarna.
Så här dags är det ganska lite folk innanför spärrarna, de ”normala” parkbesökarna håller sig ännu så länge kvar utanför för att ”värma upp”.
Man pratar gamla minnen, de flesta har inte träffats sedan förra året då det begav sig, och man ventilerar än en gång sina synpunkter på förr och nu, basister och trummisar, originalmedlemmar och nya förmågor.
Åsikterna ökar i takt med att fler och fler taggtrådsbeundrare anländer.

När disco-musiken (?) sätter i gång och det blir omöjligt att längre göra sig hörd, tynar samtalsämnena bort och anletena antar ett spänt och förväntansfullt uttryck.

Under tiden sitter orkestermedlemmarna och snackar i ladan. De har för länge sedan gjort soundcheck och kopplar nu av med en kopp kaffe, emellanåt ”störda” av fans som vill ha autografer och ett par ord med i leken.
De pratar om strapatserna under Ungernresan, minnen och företeelser som ingen utomstående begriper ett skvatt av. Varje mening innehåller uttrycket ”Köttöt” och det tror jag inte ens Ungernresenärerna själva vet innebörden av…

I sällskapet finns förutom Arne, Ove, Alf och Mats även förre managern Roland Ferneborg som har letat sig till Sverige och Karlsborg från värmen i söder. Senare dyker Bo Winberg och Bob Lander upp. De har åkt hit tillsammans från Göteborg och går direkt ut för att kolla hur deras grejor låter.

Efter en kvart kommer Bosse tillbaka, svart i ansiktet.
På grund av regnrisken har man flyttat scenuppträdandet till dansrotundan, samma ställe där discot pågår. Det finns alltså inte en chans att göra en riktig soundcheck. Man kunde i alla fall konstatera att Bosses gitarr är helt död. Det här verkar inte alls bra…

Bob känner sig manad att göra en insats och tillsammans med Ove går han ut för att kolla läget. Beskedet när han återvänder: ”Nu är det fixat… med tuggummi.”
Lugnet återvänder och Bosse börjar prata gamla minnen med Roland.
Pust!!!

Ute i parken har det strömmat till en hel del folk, många ungdomar som ”dansar”. Det är svårt att uppskatta hur många, kanske 500, en hyfsad kväll för Håkan antar jag.

I utkanterna skymtar gråa skuggor, de som är här enbart för THE SPOTNICKS skull.
Dessa Dr Jekyll och Mr Hyde-kopior som snart ska genomgå sin förvandlingsprocess.
När föremålen för deras uppmärksamhet äntrar scenen omvandlas dessa mogna familjeförsörjare till vettvillingar, helt omedvetna om omgivningen. De vässar armbågarna och mejar ner allt i sin väg för att inta den ”bästa” platsen framför scenen. Här ser man bra men musiken förvandlas till ett distorsions-oljud i ens öron. Den musik som man har åkt miltals för att njuta av, den förstör man själv genom att inta sin position så långt fram som möjligt.

Det tar en lång stund innan discjockeyn motvilligt stänger av sin anläggning och först då kan grabbarna samstämma sina instrument.

Sen bryter det loss.
GHOSTRIDERS IN THE SKY sitter som den ska. Direkt följer HEY GOOD LOOKING och det känns fint med Bobban bakom mikrofonen igen. Repertoaren är densamma nu som i Jönköping och Östersund, det vill säga gammalt godis; LAST DATE, DIAMONDS, OH LONESOME ME, PONY EXPRESS, JOHNNY GUITAR, PAPA OOM MOW MOW…

Allt är sig likt. Detta låter dock mycket bättre än på länge. Det märks att man hr repeterat hårt inför Ungernturnén. Alf och Mats har blivit ”riktiga” medlemmar, de vågar spela ut ordentligt och gör det dessutom väldigt bra.

Skocken med ”pensionärer” framför scenen känner sig 25 år yngre.
De är med på noterna i varje låt. De sjunger och klappar takten. De har en lycklig glans i ögonen och de vill bara höra mer, MER!!!
Någon har svårt att hålla isär saker och ting och ropar efter Apache, APACHE!!?
De stackars ungdomarna får finna sig i att bli tillbakaknuffade. Deras reaktioner är det ingen som tänker på; ”Håll er undan! Det här är vår musik!”

THE SPOTNICKS själva verkar också trivas.
De vågar sig på MIDNIGHT SPECIAL orepeterad och den sitter bättre än nånsin. Att det spricker lite i slutet gör ingenting. En nyinspelning av detta tung-gung skulle bli en riktig hit!

En timme och en kvart, så är allt över.
Inte riktigt ändå. Det ringer i öronen och det kommer att sitta kvar länge än liksom minnet av en lyckad spelning och fin kväll.

När vi lämnar dansbanan och disco-musiken åter tar vid så är himlen stjärnklar.
Den vanvettiga hopen upplöses åter till små klungor. Nu har man fått nya intryck, nya åsikter att ventilera. Var detta bättre eller sämre än förr? Eller var det lika bra? Var det för mycket gammalt?
Frågorna är många…

Jag tycker att THE SPOTNICKS just nu, är bäst just nu! Då var de bäst, då…

En personlig betraktelse av en märklig företeelse.
Sören Alverfeldt (40 år)