MITT MUSIKALISKA LIV HITTILLS

Ove Lindell beskriver med sina egna ord sin musikaliska karriär till dags dato

1960
Mitt musikaliska liv startade redan när jag var ungefär 4 år med TV-serien Bröderna Cartwright (jag är född 1956, den 8 mars i Ludvika). Vi bodde då på Myrstigen i Ludvika och jag fick ett trumset i plåt med pappersskinn i julklapp. Jag trummade introt till Cartwright för min mormor tills hon fick spader. Hon var väl lycklig när pappersskinnen sprack och inte lät speciellt mycket mer.

Senare fick jag en liten akustisk gitarr typ ukulele som hade sex strängar som jag hamrade på. Den gick ej att stämma speciellt bra.
Vi var och kollade in Lill-Babs i parken i Ludvika. Vi stod vid utfarten när hon åkte iväg i sin Volvo P1800 och jag fick en puss på kinden. Det var stort då.

1965
När jag var nio år hade vi flyttat till Vasagatan 14b, i Borlänge. Jag hade fått påssjuka och låg hemma i fjorton dagar. Pappa, som jobbade skift som lokförare på SJ, kom hem och tittade till mig. Då lärde han mig att spela Sweet Little Girl av Tages på hans akustiska gitarr (typ EPA). Tre ackord, men jag var igång.

Vi beställde sedan en elgitarr från Hobbyförlaget. Den kunde man koppla ansluta med banankontakter till TV:n och använda den som förstärkare.
Gitarren gick dock inte att spela på. Det var säkert två centimeters avstånd mellan strängarna och det 12:e bandet…puh!

1966
Nu bodde vi i Åselby i Borlänge, på Slogvägen 5. Min kompis Lars och jag bildade ett band som vi kallade The Driwes. Lars hade en mjölkkärra som vi byggde ett överdrag i plywood till med text THE DRIWES på och som vi drog med en tandemcykel. Lars pappa var televerkare så vi täljde egna mikrofoner i trä med telefon-mikrofoner i som hans farsa fixat från gamla telefoner. Förstärkarna var gamla radioapparater.

En gång stod vi i Larsas trädgård och skulle repa. Jag tog tag i gitarren och höll samtidigt i ett vädringsställ i metall och fick en jättestöt och tre brännhål i handen där jag höll gitarren. Inte skönt.
Sedan lade vi ner bandet. Jag vet att Lars i äldre år blev polis och jag träffade honom senare i samband med ett gig med The Spotnicks. I Fagersta tror jag det var.

Jag spelade sedan med Benny Andersson, en simlärare i Borlänge som spelade trummor.
Hans farsa hade en fiskaffär i stan. Vi gjorde ett jobb på någon husmorsgrej där vi lastade instrumenten på fiskbilen, en flakbil typ VW eller nåt.
Bassisten hette Kent tror jag. Sedan blev det inget mer av det.

Morsan tipsade mig sedan att hon hade sett ett program från Norge med ett svenskt band – The Hep Stars – som hon tyckte jag skulle kolla. De var ju toppenbra.
Jag kollade allt vad de gjorde via Bildjournalen, TV m.m. Jag åkte till Romme Travbana där de uppträdde och fick deras autografer på restaurangen (baracker) intill.

Farsan tog med mig till Parken i Borlänge för att Lyssna på The Spotnicks 1966. Det lät jävligt bra.

1967-1970
1967 flyttade familjen till Västra Frölunda i Göteborg, till Rubingatan 27. Jag gick i femte klass och försökte få till ett band i klassen. Bo Fabiansson spelade trummor (hette det) men han spelade hellre boll m.m. så det blev inget.
Jag gick två terminer på gitarrskola på Hagström musik, Andreassons numera. Lärare var Jörgen Larsson som spelade med ett känt band från Göteborg.

Jag sålde tidningar i vårt bostadsområde och när jag en gång stod och väntade på leveransen av tidningar träffade jag Tomas Olsson (trummor) och Bjarne Tveitan (bas). Vi bestämde att starta ett band – RED CURRANTZ. Vi repade i parkeringsgaraget på Rubingatan innan det var färdigbyggt. Släpade alla grejor på en byggdragkärra inom området och till fritidsgården. Vi spelade på ungdomsgårdar, evenemang på Frölunda Torg samt på tivolin i Västra Frölunda. Vi var även med på en popbandstävling på Pop-In på Liseberg. Bandet hade sedan lite olika sättningar där Dennis Liljegren kom in som sångare och som vi gjorde några gig med. Sedan lade vi ner bandet. Tror det var 1970.

1970-1972
Lite svårt med årtalen här men vi bildade ett nytt band som vi kallade AGE. Det var jag, Ulf Wakenius, Christer Bernhed, Ulf Löfgren och Ulf Mattsson. Vi spelade på flera ungdomsgårdar med mera innan vi gick isär.

1973
Jag spelade med ett dansband som jag inte kommer ihåg namnet på. Vi spelade på Pripps företagsfest på Prippska Tomten innan kvarteret revs. Meningen vara att jag skulle vicka en gång till i Lysekil den 15 september 1973. Vi hade riggat upp all utrustning men då dog vår kung Gustav VI Adolf och det hela blev inställt. Det var bara att åka hem igen.

1974
1974 bildades bandet MORIA av mig, Thomas Fanto, Christer Bernhed och Bo Hansson. Vi var med på Popbandstävlingen på Liseberg där vi kom 4:a. Sedan fick jag kicken och ersattes av Ulf Wakenius men bandet lades ner strax därefter.

1974-1976
Nu spelade jag ihop med Tomas Dahl och Urban Swenning, mest repetitioner och lite inspelningar.

1977
Det här året gjorde jag min militärtjänst (Lumpen).

1977-1978
Jag blev kontaktad av Bo Westling som ville ha med mig i dansbandet LENNART HAAGS där jag vickade några gånger. Vi tog sedan över orkestern för en mindre summa med PA m.m. Det var jag, Hans Holmqvist, Tommy Eriksson, Roy Svensson (trumpet), Bo Söderpalm (saxofon) plus en man på trummor. Bo Söderpalm är läkare idag.

1978
Jag hade bytt arbetsgivare från SEB till Ångpannefabriken Generator i Partille. I oktober fick jag ett samtal från sångaren Dennis Liljegren som precis höll på att spela in en platta med Björn Thelin. Han hade fått förfrågan att åka med på turné med THE SPOTNICKS men eftersom Bo och Björn vid den tiden var i luven på varann så ville han inte utsätta sig för risken att det skulle bli något strul. Därför ringde Dennis mig och sa att jag skulle kontakta Bo Winberg och säga att jag ställer upp vilket jag gjorde (har inte ångrat mig än).

Jag ringde alltså till Bosse och skulle vara lite göteborgskäck och sa ”Hej din gamle orm” (han bodde då tillfälligt i en lägenhet på Ormgatan i Mölndal tillsammans med Agneta Bengtsson och deras dotter Jessica) och det var inte så populärt.
Han frågade ”Kan du spela gitarr då?” och jag svarade ”Jag tror det”.

När jag kom hem till honom sa han att han hade en bassist men ingen trummis så det blir nog ingen turné men då föreslog jag Lasse Öbergh som jag kände.
Bo Winberg bad mig kolla med Lasse som sa ”Ja”.

Vi träffades sedan i en källarlokal under en villa på Apotekargatan, Bo, Lasse och jag. Bassisten Kenth Andersson skulle dyka upp senare.
Apotekargatan var ett typ av kollektiv där Bo Winberg hade hyrt in sig med sina studiogrejor. THE SPOTNICKS hade spelat in ”Saturday Night Music” (bilden på omslaget till den plattan är tagen i huset på Apotekargatan).

Bo Winberg satt och mixade plattan när vi kom dit och han frågade om jag kunde spela ett solo till Kansas City. ”Jag kan väl prova” sa jag, vilket jag gjorde.
Bo bad mig spela solot en gång till, och javisst. Det var den första inspelningen jag gjorde med THE SPOTNICKS.

Vi repeterade sedan några låtar och sedan bestämdes det att vi skulle åka på turnén tre dagar senare. ”Vi repar resten när vi kommer ner till Tyskland” sa Bo.
Resan gick med Sessan-linjen från Göteborg till Travemünde. När vi körde av färjan vid niotiden var det 10 minuters körning till första bysan för att få en kall öl. Vi fick vänta i 8 min på den första ölen som puben hällde upp för dagen.

”Pommis” (Roadien Thomas ”Pom Pom” Lundberg) körde sedan bussen ner till Hannover där vi bodde på Hotel Intercontinental. Första giget var på Flohcircus i Hannover.
Första akten stod vi där och fjuttade med volymen samtidigt som Lasse Öberg trampade av remmen till baskaggepedalen. Vi fick lägga av efter tredje eller fjärde låten tror jag. Bosse var helt förstörd och undrade hur han kunde åka ner med så värdelösa gubbar som inte ens kan vrida på volymen. Han fick ta sig ”något lugnande” ihop med Pommis. Han skulle ringa och sjukskriva sig sa han.

I andra akten tog vi mod till oss och vred upp volymen dit den skulle va. Sedan gick det som på räls. Publiken blev galna. ”Zugabe, Zugabe” skrek de. Det lät mer som såga ve, såga ve… Vi var ju risiga på tyskan under de första dagarna där nere. Frågade man efter vägen så sa de alltid ”immer gerade aus”, rakt fram, typ.

Dagen därpå reste vi vidare och hamnade i en bilkö på autobahn. Tjatigt…
Då kom en polismotorcyklist som sa till oss att följa honom på högra vägrenen till nästa avfart och så vi körde förbi alla i bilkön. Sedan stoppade han oss och sa att han kände igen bussen ifrån Flohcircus där han hörde oss spela dagen innan. Jävligt märkligt.
Vi åkte vidare utan bilköer på en mindre Landstrasse.
Vi gjorde väl ungefär 20 gig på resten av turnén som Armin Rahn hade lagt ut, förmodligen genom att kasta pil på den Västtyska kartan. Vi åkte hit och dit…

1979
Vi spelade in Indigo på Tal & Ton, Bobbans Studio. Vi spelade även in Bonanza i ett crazy arrangemang. Det var jag som kom på riffet i F#.

Dagen innan vi skulle resa till München hösten 1979 så åkte vi med LENNART HAAGS Chevrolet Apache med släp till Stockholm och spelade på Hotell Malmen. Pom Pom körde sedan hem bilen till Göteborg.
Vi flög till München dagen därpå för att spela in ett countryprogram – Country Music at Bus Stop – och då var Bob med. Vi bodde på Hilton i en vecka med god mat och mycket dryck. Vi satte ljud en dag, ljus en annan och sedan var det repetitioner inför programmet.
Vi var där en vecka. Lovely, vilken tid det var.
Det var ju ett jävla festande med mat och dryck och sedan ut på disco på kvällarna. Jag tror att Kenth råkade somna på muggen på ett av discona den sista kvällen och blev inlåst. Någon vakt fick komma och släppa ut honom, he he. Det var natten innan vi skulle åka hem. Man skulle ju lämna hotellrummet kl 12.00.
Kenth var ju helt väck och hade bett städerskan dra åt helvete. Han skulle ”fa-an inte gå upp”. Till slut fick vi liv i honom för att åka till flygplatsen.
Vilken tid det var, som sagt…

1980
Våren 1980 gjorde vi ett ännu ett countryprogram i samma serie i München, denna gång utan utan Bob, och bodde på ett sämre hotell där de flesta va bögar (Schweizer Hof tror jag det hette). Jag råkade ut för en idiot i hissen som började tafsa på mig. Otrevligt som f-n.

En morgon kom en tjej ifrån skivbolaget Polydor och skulle gratta oss med champagne. Orsaken var att LP:n Happy Guitar låg etta på försäljningslistan med Pink Floyd som tvåa just då. Snacka om att de styrde upp detta, skivbolaget alltså, he he.

Senare detta år gjorde vi en spelning på en musikmässa i Düsseldorf samt några gig runt om. Då hade jag min flickvän Rose-Marie med. När vi hade spelat på det sista giget i Wildbergerhütte så berättade vi för gänget att vi skulle åka och gifta oss i Paris . Vi åkte därifrån till närmsta station med Matthias Delvo i en BMW 630 som jag tyckt var så fräck.

Hösten 1980 blev det en katastrofturné i tyskland där vi skulle spela för utsålda hus hette det. Det blev inget bra, kostade mer än det smakade.
Vi gjorde i alla fall en del inspelningar det här året. Bland annat LP:n ”20th anniversary album”.

1981-1982
Vi gjorde vi en hel del gig här i Sverige samt på Stena Line-båtarna till både Fredrikshavn och Kiel.

Jag medverkade på inspelningen av ytterligare en LP: ””We don’t wanna play Amapola no more”.

Under våren 1982 fick jag sluta i THE SPOTNICKS. Gruppen skulle göra en turné i Japan och då kunde det bara vara fem i bandet enligt Roland Ferneborg så jag fick stryka på foten. Det var nog ändå det bästa som kunde hända just då för då byggde jag mitt hus som jag efter diverse omkonstruktioner fortfarande bor i än idag.

1982-1987
De här åren spelade jag med i ett dansband som hette SAMARKAND tillsammans med bland andra Mats Bengtsson.

1984
Jag tror det var någon gång 1984 som Bo Winberg bad mig att komma och lägga ett solo på Highway Boogie i Studio Gräsrännan i Billdal. Han hade då precis löst upp bandet med Benkt Andersson, Juri Wiik och Kenth Andersson. Bo kom hem till mig med en Mercedes 450 coupe som han testade och frågade mig om han skulle satsa på den men jag sa nej.

1985
Sedan kom ju giget i ”TV-programmet ”Avenyn upp och ner” den 22 juni då Bo ville ha med mig och Arne Österlindh i bandet. Björn Thelin och Tommy Tausis var väl måttligt nöjda med det men Bo Winberg stod på sig.

Därefter fick vi några veckor med shower på Restaurang Trädgår’n tillsammans med HEP STARS. Då hade Bo Maniettes fru sytt upp nya ”rymd-jackor”, som skulle likna de tidigare originalen.

1986-1988
Vi gjorde väl några strö-gig dessa år och när Björn och Tommy slutade skaffade jag fram en ny basist, Alf Brink, och en trummis, Mats Bengtsson, som åkte med till Ungern året därpå.

1989
Vi hade ett gig i Grugahalle i Witten, Tyskland med 9 000 personer i publiken. Alf, som tyvärr inte kunde komma med då hans första barn skulle födas fram, ersattes av Stefan Ericsson.
Vi spelade även på Globen samt gjorde ett TV- program hos Ragnar Dahlberg i Norrköping och vi hade också en del andra jobb här och där i Sverige.

1992-1998
När THE SPOTNICKS upplöstes detta år (Bo Winberg flyttade snart till Fuengirola i Spanien och skulle bo där till 1998) startade Arne, Mats, Stefan, Bob och jag istället gruppen PAPA´O. Vi gjorde lite turnéer i Tyskland samt en del jobb i Sverige. Vi spelade tre gånger i veckan på klubben King Creole i Göteborg under ett par månader.

Mats och Arne tyckte att det blev för lite speltid med bandet och därför bildade vi en trio tillsammans – DE GALNA TUPPARNA. Vi spelade väldigt mycket i Varberg med omnejd och var bland annat husband på en restaurang som hette Coc Dór. Annars var det mest privata fester som anlitade oss.

PAPA´O höll på till 1998. Mats och Arne slutade något tidigare och då kom Björn Fryklund och Ralph Nilsson med i bandet.
Jag gjorde mitt sista gig med den sättningen på Palace i Göteborg.

DE GALNA TUPPARNA lades ner runt 1998 även det. THE SPOTNICKS återuppstod 1998 när Bo Winberg flyttade hem till Sverige igen men då var jag inte med i gruppen.

2000-2019
Jag och Arne har sedan fortsatt spela på diverse fester som duon A & O. Vi gav ut en CD 2001 som heter Cosmic Dreams och där vi kallar oss ALPHA–OMEGA.

Jag spelar även fortsatt med Stefan Ericsson som håller liv i PAPA´O och VIKING TRUCKERS och jag vickade sedan i THE SPOTNICKS på Hönö 2013 då Kent Brännlund inte kunde medverka och fick ersatta Bo Winberg på en spelning i Lycksele i April 2016 när han låg på sjukhus.

Hösten 2018 ringde Kenta Brännlund och sade att THE SPOTNICKS skulle göra sin sista officiella spelning på Kungsbacka Teater för Radio Nostalgi i November.

Han frågade om jag inte kunde gå med och fortsätta hålla Spotnicksmusiken levande. Det var då som vi bildade A TRIBUTE TO THE SPOTNICKS med ”de gamlas” (Bo Winbergs och Bob Landers) goda minne.
Vi gjorde vår första spelning på Musikens Hus när THE SPOTNICKS gjorde sin sista den 30 mars 2019.

2020
Nu i November 2020 hoppas vi bara att den här Corona-skiten får någon typ av ordning så att vi kan börja gigga igen.

Ove Lindell

Oves diskografi: