INTERVJU MED BO WINBERG
BO:
Rock-Teddy and the Blue Caps. Det namnet hittade vi på när vi skull ställa upp på en rockbandstävling i Konserthuset i Göteborg.
Och då gick vi upp till en firma som sålde kepsar för att få fyra kepsar – eller fem – jag minns inte.
Och dom sa däruppe att, jaha, men om ni inte vinner då?
Jo, men det gör vi säkert. Dom andra är nog inget vidare.
Och, ja, vi vann och vi fick behålla dom där.
GÖSTA:
Och vilken tävling var det?
BO:
Det var Bildjournalen som ordnade det. Skulle kora någon rockkung i staden.
GÖSTA:
Björn omdöptes ju då till Rock-Teddy. Var fick ni det namnet?
BO:
Han brukade kallas för Teddy.
Meningen var att Bob skulle sjunga egentligen, men då var det ju inne att se lite raggaraktig ut och det gjorde han (Björn).
Så det beslöts dan innan att, nej, du (Björn) sjunger istället.
GÖSTA:
Nere i den här musikaffären som har en skivstudio i under- våningen, där hände lite saker som hör ihop med Spotnicks?
BO:
Ja, Bob och Björn tränade ihop där och jag kände dom så där – eller vi hade spelat ihop innan – men dom hade ju inga förstärkare.
Dom hade ju elektriska gitarrer medan jag hade byggt en förstärkare.
Så jag tog mig (skratt) in på det viset.
Och så var det den här farbrorn som ägde det här, en snäll farbror, så jag fick husera med hans bandspelare av studiokvalitet. Det finns faktisk några sådana kvar i det här huset också har jag sett.
GÖSTA:
Du byggde dina första förstärkare till orkestern.
Hur kom du in på det här att bygga förstärkare?
BO:
Ja, det var ganska enkelt det här med förstärkarna.
Det fanns inget att köpa som var bra och eftersom jag jobbade på radioaffär och kunde det där kunde jag alltså bygga starkare grejer än andra band kunde, va.
Och få ett sånt sound som jag ville ha för det som fanns det var för jazz och mera murrigt.
GÖSTA:
Berätta om er första skiva The Old Spinning Wheel.
BO:
The Old Spinning Wheel, den gjordes i en plastfabrik där vi höll hus och repade.
Gjordes på två vanliga hemmabandspelare och så hade jag byggt en mixer till det här och en något märklig ekomaskin. Det fanns heller inte att köpa på den tiden.
Och sen så mixa jag, donade med det här och sen åkte jag ned till den här musikaffären och kopierade då till ett masterband som gick då med 15 tum helspår.
För jag hade fått höra av herrarna på skivbolaget uppe i Stockholm att det gick inte att göra professionella inspelningar på hemmamaskiner men om dom fick ett riktigt masterband så gick dom ju på det här.
Så gick det till.
GÖSTA:
Ni hette Frazers när ni gjorde den här inspelningen.
BO:
Ja.
GÖSTA:
Hur gick bytet till Spotnicks till?
BO:
Det gick till på det viset att när vi fick skivkontrakt så var vi uppe i Stockholm och fick vara med och se hur dom gravera och det var ju ganska roligt.
Så sa en av teknikerna där ”Frazers, det låter ju inte klokt”.
Och i den har vevan var den här ryska sputniken uppe och han kom på namnet Spotnicks.
Det var väl mer internationellt och orginellare. Och det håller jag med om.
GÖSTA:
Så hoppar vi till Tyskland dit ni åkte för att enligt er manager då få lite scenvana. Berätta lite om första tysklandsspelningen på Casa Leon.
BO:
Ja, Det va en hård tid.
Vi spelade från klockan åtta på kvällen till fyra på morron och hade väl ett gage av 25 mark om dan och bodde på ett pensionat.
På söndag var det tedans då spelade vi mellan fem och sju. Sedan paus och så åtta till fyra.
Och våran manager drog ju dit med ”folk i branschen” som det heter.
Så kom dom fram till oss där stod vi och spelade dansmusik och sa ”Ja, nu grabbar är det dags för showen. Ner och byt kläder”.
Och det var varmt som skam där men…
Det var ju nyttigt på så sätt att man fick ju lära sig att det skulle ju var steg och en massa sådana här fånigheter vifta med gitarrer.
Men vi blev ju väldigt samspelta, så det var ju en hemskt nyttig tid. Men mycket tröttsam…
GÖSTA:
Sen kom det här med rymddräkter. Kan du dra storyn bakom dom?
BO:
Rymddräkterna kom till på det här viset att vi skulle vara med i TV.
Och i och med att vi hade namnet Spotnicks, så var det en herre här på TV som kom på det att det är ju väldigt kul namn det där, men då får vi sätta rymddräkter på pojkarna.
Så det inhyrdes några rymddräkter och dom fick vi på oss i det här TV-programmet.
Sen togs det bilder, så det hamnade på ett EP-omslag, vill jag minnas, som sen kom ut i olika delar av världen och sen förföljde det där oss.
För att när det skulle göras TV någon annanstans så var det ”dom tar väl rymddräkterna med sig” som vi inte hade några. Så det fick vi sy upp.
Och i dom stod vi väl och svettades i 7 – 8 år innan vi blev av med dom.
Så dom där tyckte jag inte var så roliga.
GÖSTA:
Kan du berätta lite om första Englandsbesöket?
BO:
Ja.. det var (paus). Det var ganska tufft för att några bättre turnéfordon hade man inte och i England var det kallt.
Och det var TV. Ganska mycket TV genom att vi låg på listan.
Och minnet jag har av det här var att det var ett hiskligt åkande upp efter den här M1 och A1 så…
Jag var nog inte medveten om vad det innebar alltså att ligga på den här engelska listan och inte van vid sånt turnéliv – vi hade alltså stått i Tyskland på ett ställe och sen är det hux flux en ny hall varje dag.
GÖSTA:
Ni gjorde en LP i London. Berätta lite om den.
BO:
Att spela in en LP i London det var ju något ganska fantastiskt för att då låg ju engelsmännen så långt före. Nästan alla skivor i Sverige dom kom ju från England eller Amerika.
Så det var ju jätteroligt att få komma in i en stor, stor studio och mycket, mycket knappar och mycket apparater men stressigt.
Vi kom in i studion på kvällen och skulle göra en hel LP i ett sträck. Då spelade man ju bara in på två kanaler hela bakgrunden och sen då eventuell sång eller sologitarr la man på efteråt så det var ju inte som idag.
Men det var ju en ganska ovanlig situation för mig då som hade hållit på och trixat ihop inspelningar själv att det fanns en producent och en tekniker.
Men det lät ju… I våra öron var det ju fantastiskt och jätteskoj, va.
GÖSTA:
Sen hoppar vi till Olympia i Paris och nu vill jag att du berättar sanningen bekom rubrikerna i tidningarna om den trådlösa sändaren på Olympia. Ren rama sanningen.
BO:
Den trådlösa sändaren är sanning, men att det var på Olympia är inte sanning för vi satt i en inspelningsstudio och höll på med en fransk LP och där var givetvis en massa pressfolk.
Det fanns ingen strömbrytare till den här sändaren, den satt på en volymknappen och det var en kille där från pressen som provade min gitarr och hade haft på sändaren. Sen kom polisen in.
Det där var inte någon speciellt bra sändare, den virrade omkring på en massa frekvenser på en gång.
Och i och med att dom här poliserna kom in och det var press där och (den franske grammofonbolagsherren var en hejare på att ljuga..) så jag vet ju hur det går till i pressen och så vidare och hur man skulle göra PR då.
Till slut när det kom till Sverige då var det Olympia och k-pistar.
Och sen har jag ju försökt frisera den här historien och jag är nu ganska trött på den.
Jag har fått den här frågan sen dess så det här är sanningen.
GÖSTA:
Upplevelsen från Japanbesöket?
BO:
Ja, det var en fantastisk upplevelse.
Vi hade alltså suttit och var försenade på Kastrup för det var dimma och snö. Så vi kom ju fram ett halvt dygn försenat.
Och när det här planet rullade in så står alltså en massa människor uppe på den här balkongen där man kan titta på flygplanen med jättestora banderoller och skyltar och japanska tecken.
Vi fattade ingenting.
Och när vi kom in genom tull och pass. Det gick kvickt som ögat och sen in i nåt VIP-rum var det fullt med fotografer, TV, radio och champagne vill jag minnas.
Vi hade alltså inte en aning om att det var en sån stor grej, det var det största uppbåd som jag varit med om i hela mitt liv.
Och sedan dan därpå var det presskonferens på hotellet med flera hundra små herrar som satt och ställde frågor till oss och vi satt vid några bord i en stor kongressal.
Det var en upplevelse. Den får jag aldrig vara med om vare sig förr eller senare.
GÖSTA:
Från scenframträdande, vad minns du där?
BO:
Ja, att stå på en japansk scen, det finns inget liknande.
Ja, det närmaste blir väl Olympia i Paris fast dom japanska scenerna är ännu större och de är perfektionister. Dom ordnade allting. Ljus och bakgrunder. Och allt var så välorganiserat så att…
Ja, det var helt otroligt.
Det måste man åka dit för, stå på en scen för att uppleva. Och jag kan inte jämföra med nånting annat än det.
GÖSTA:
Varför är ni inte större här hemma i Sverige?
BO:
Det är en svår fråga det. Kunde jag svara på det, så hade jag ju spelat mer här hemma, men det har alltså varit mindre publicitet alltid.
Och dessutom med den typen av listor som fanns förr i tiden så med instrumentallåtar var det mycket svårt och få in.
Helst skulle man ju sjunga på svenska vilket vi konsekvent vägrade att göra.
Men där har vi också haft tur på så sätt att om man spelar instrumentalmusik att komma ut exempelvis i Japan eller i Frankrike eller vilket land det än är och jag tror att det var nog mer att Sverige låg nog lite efter mot vad dom gjorde i utlandet med hela PR-grejor o.s.v, o.s.v…
Och det gick ju lite kvickt där så vi var ju mera utomlands än hemma.
GÖSTA:
Så kan du berätta lite om jammet (med The Shadows) uppe hos dig på Kopparslagargatan?
BO:
Vi träffades i en musikaffär.
Och vi var ju så att säga kolleger i branschen och sen bestämdes det att vi skulle ses hemma hos mej.
Och det gjorde vi och som naturligt då som när musiker träffas, det fanns instrument och det fanns förstärkare så blev det jam långt in på natten.
Mina grannar på andra våningen kom ned och klagade och jag sa att ”vet ni vem som är här”?
Nej, det visste dom ju inte. ”Det är The Shadows och nu tänker vi spela här. Jag betalar, ni får ta in på hotell”.
Det gjorde dom faktiskt.
Sen klockan fem på morgonen kom polisen för då var det ju varmt där inne och vi hade öppnat fönstren och dom tyckte ju också att det här var roligt, men sa: ”Stäng, för det hörs bort till Mölndal”.
Vi jammade till klockan sju på morron. Det var mycket trevligt.