GÖSTA:
Ja, Bobban, när började du spela musik?

BOB:
Jag – det var en lycklig julafton när jag var ungefär 11 år – fick jag en gitarr i julklapp. Om man tänker på att det var inte så många i min släkt som spelade så det kanske var ett sätt att försöka hålla mig inne på kvällarna, jag vet inte. Men det var i alla fall ett lyckligt ögonblick.
Och sen var det ju så i skolan att det var ju dit kunde man gå på gitarrkurs och börja lära sig spela efter noter och det gjorde jag då vid 12-årsåldern och gick ett år.
Jag var även med i en uppspelning på Konserthuset där vi var sex stycken och spelade klassisk gitarr. Och då var min mormor med kommer jag ihåg och hon hade en visselpipa med som hon blåste i. Det kommer jag ihåg precis nu när jag pratar om det här nu.
Men sen försvann tålamodet lite grann. Det gick väl lite långsamt att lära sig spela gitarr på det sättet.
Och sen träffade jag ju Björn när vi var ungefär 14 år.
Vi flyttade lite grann i stan så jag hade gått i en del olika skolor. Så hamnade jag i en skola där Björn också gick. Och vi träffades och… Ja, det var väl lite bråk emellan klasserna, lite utmaningsbråk och så skulle Björn och jag på något sätt göra upp detta och så träffades vi på toaletten på skolgården.
Men det visade ju sig att han hade en orkestergitarr hemma som var mycket flådigare än den gitarren jag hade hemma så vi hittade ett gemensamt intresse.
Och sen började det på allvar där på något sätt och Björn var den som lärde mig dom första ackordanalyserna på gitarr för det hade man inte fått lära sig i skolan.
Så att där startade vi av så att säga…

GÖSTA:
Vad sjöng ni för något då? Sjöng och spelade?

BOB:
Björna han hade ju… Han hade spelat med några killar tidigare, så att för mig var ju Björn fruktansvärt rutinerad gitarrist och spelade sologitarr och spelade jazztolvor och allt sånt som det svängde om, kan vi säga.
Så att det var ju väldigt mycket komp och sologitarr i början innan vi tog upp några låtar.
Svenskt material var ju inte så… Det fanns ju inga hitlistor på den tiden, så att det fanns ju inget tillräckligt svenskt material att gå på.
Man var ju lite influerad av att man hade hör någon skiva ifrån utlandet då, speciellt ifrån Amerika. Men vi gjorde ju lite egna låtar, rocken började ju komma då.
Då gjorde vi en låt som hette ”Shining Garden Reeling Blues”.
Vi kunde ju ingen engelska. Det lät det smakade rätt i munnen, den texten. Och så gjorde vi en sån låt och så rockade vi till det och stod vi mitt emot varandra och svängde fram och tillbaka.
Vi tog upp lite Gene Vincent typ ”Step by step – Street by street”. Det är en balladlåt så där men känslofulla låtar var det.

GÖSTA:
Sen var du i USA. Vad fick du för influenser därifrån?

BOB:
Ja, sen emigrerade min familj.
Ja, min pappa först då till USA, sen kom resten av familjen över två månader efteråt och det var ju ett helt nytt liv egentligen. Det var ju helt nytt.
Det var ju, vad ska man säga.. Det är svårt att säga att det var lite arbetslöshet i den staden som vi bodde i men det fanns en svensk firma som byggde fläktsystem, air condition till Greyhoundbussar i den staden. Och ägaren till den fabriken var svensk så att… Ja, det ena gav det andra så att jag fick plats på den här fabriken och sen så fick man lite kompisar där.
Där fanns ju dà tio-i-topplistor då, det var ju Everly Brothers, Eddie Cochran. Det var ju den typen av grejer som gick och så får vi ju inte glömma ”Chucken”.
Han var ju också väldigt aktuell och då köpte jag väldigt mycket singlar.
Då visste jag ju inte att vi skulle åka tillbaka hem, det var ju meningen att här skulle man leva och bo. Men där köpte jag då lite singlar och då var det alltid aktuellt med noter och kunde man kunde också köpa noterna med en bild på artisten och så kunde man spela efter noterna.
Då kunde jag ju lite ackordanalyser eftersom Björn och jag hade träffats och det är klart, jag saknade ju Björn väldigt mycket, eftersom vi hade hittat varann på ett naturligt sätt.
Men sedermera blev det så att vi åkte hem och när vi kom hem så hade Björn varit på havet: Han gick till sjöss hade han med sig lite skivor och jag hade med mig lite skivor från Amerika och så satte vi oss ner och då visste vi att: nu blir det järnet.
Då körde vi jazz, för då hade vi ett mål i sikte. Och den repertoaren vi kom med då den var ju väldigt annorlunda här hemma så vi spelade på ungdomsklubbar och så där.
Och då tog vi det här namnet. Vi måste ju ha ett namn.
Vi var ju bara två som gick ut, så då kallade vi oss för The Rebels ”Rebellerna”.
Vi tyckte vår repertoar passade bra ihop med det namnet. Och så spelade vi på sâna ställen som Björngårdsvillan i Slottsskogen, ungdomsgårdar.
Det var en kul tid.

GÖSTA:
Sen så träffade ni ju Bosse Winberg så småningom.

BOB:
Ja, utvecklingen var ju så att…
Jag kan inte riktigt minnas hur det var. Men han dök i alla fall upp på Erdmans musik.
Jag fick i alla fall reda på att man kunde göra sitt eget lack (skiva). Man kunde gå ner och sjunga direkt på en 78-varvsplatta och få med sig hem.
Där var man ju fåfäng och så det var ju klart att då leta man upp Erdmans musikaffär och så diskuterade vi lite grann och så sa han: ”Javisst” och… jag vet inte… Jag tror det kostade 60 kr på den tiden och få två latar på var sida.
Men det visade ju sig att han hade mycket annan typ av inspelningar då typ 0 Sole Mio.
Det var mycket sådana här grejor.
När vi kom ner var det ju en mycket annorlunda musik han fick höra så det ändade ju upp att som då vi var där. Ja, två, tre dar i veckan, fyra-fem timmar varje gång och det kostade ingenting.
Han blev så intresserad av detta och tyckte det var så bra och rätt och vi spelade in lite grejer.
Nu är det mesta borta av det här, men vi… jag råkade hitta en tejp som finns kvar från den tiden där Björn och jag gör alla instrumenten själva. Och det var ju en proffsutrustning som fanns om man nu ska jämföra i dagens läge på den tiden var det definitivt en proffsutrustning i den här lilla studion. Waidele hade nämligen också en likadan företeelse att du kunde gå in i ett bås och du kunde sjunga men där fanns ingen bandspelare med utan det gick direkt ned till dosa graverades på en lackskiva.
Så det var liksom skillnaden.
Och vi var även på Waidele en gång när vi var fyra man.
Men då fick ju inte basisten plats så han stod ju utanför så det mesta man hörde det var ju bara sång då.
Men Erdman hade en riktig studio.
Ja, Bosse då, ja… Jag vet att den exakta historien den kommer jag inte riktigt ihåg för att det… Ja, det var så mycket som hände, men jag tror att Bosse var nere.
Bosse spelade nämligen med ett dixielandband. Spelade piano där och jag tror att han gick ner för att köpa noter till ett par låtar som dom skulle göra – för att Erdmans var ju den mest försedda notaffären i stan.
Och då hörde han ifrån källaren en musik som tydligen fångade hans öron.
Nu idag vet jag ju det att han hade gått på Gripsholm, så han hade ju också varit i Amerika och var då mycket influerad av den musiken.
Jag tror att han hittade nånting som stämde ihop när han stod där. Så då bad han att få gå ner och titta och jag tror det var så vi möttes.
Så Bosse Winberg dök upp i samband med att vi höll på där nere.

GÖSTA:
Sen blev det ju från Fazers till Spotnicks och ni var väl inte inne så mycket på det där att heta Spotnicks?

BOB:
Det var ju också så här att när att Bosse kom in i bilden så utvecklades vi ju lite grann musikaliskt.
Det blev ju tre viljor och tre önskemål. Och Erdman som ju var en god man.
Man måste ju veta att det var ju ingen som direkt hade några pengar på den tiden men då hade Bildjournalen utlyst en rockbandstävlan som skulle gå i Konserthuset och det var ju en grej som vi definitivt visste att vi hade en chans att vinna och absolut inte vill missa.
Men som sagt var. Det fanns inga pengar. Men Erdman, han kände grabben som ägde Gulins på den tiden, så han ordnade så att Gulins klädde på oss lite kläder.
Nu får man ju inte prata reklam här men då fick dom ju också ta lite bilder på oss här i lite kläder och hade en liten annons i tidningen där det stod…
Dom hade manchesterkepsar dom som ville introducera det året kommer jag ihåg. Och då använde vi det.
Och eftersom det var rockbandstävling så var det omöjligt att för Björn och mej att sjunga tillsammans, vi hade ingen chans att vinna det visste vi. Nu var det fråga om rock och enmansshow och ett komp. Därför plockade vi ut Björn för han såg häftigast ut och då döpte vi honom rätt och slätt till Rock-Teddy och vi andra kallade oss för Blue Caps eftersom vi hade dom här manchesterkepsarna som skulle introduceras.
Så tog vi en bild på det här i GP. (prat om annonsen).

GÖSTA:
Hur gick det i den rockbandstävlingen?

BOB:
Ja, det måste jag ju tala om.
Det var ju en lång tävling, två timmar lång och huvudattraktionen det var ju då Little Gerhard som då, på den tiden, var Sveriges rockkung.
Sen var det Rock-Boris… Och ja, det var rockpojkar från både Norge, Finland och Danmark och från alla städer och så var det vi från Göteborg.
Men vi vann den tävlingen. Klart övertygande vann vi den tävlingen.

GÖSTA:
Berätta lite on namnbytet.

BOB:
Ja, i och med att man vinner en sån tävling så får man kanske kan man säga ett större ansvar etableringsmässigt sett. Då blev det lite mer allvarligare. Allting skulle bli riktigare och det skulle vara scenkläder. Medlemmarna genomskådades men vi kunde ju inte byta killar hur som helst. Vi skulle va ett gäng då.
Och då kallade vi oss för The Frazers och varför vi gjorde det det vet jag inte men vi tyckte – Frazers ”Fräsarna” trodde vi det betydde på engelska. Vi tyckte det var ett bra namn på oss, för det var fräs över oss.
Och sedan då om vi ska ta namnbytet till Spotnicks.
Vi kom ju då till Stockholm i och med att vi fick kontakt med lite människor som blev intresserade på Karusells skivbolag. Vi gjorde lite tejpar, inte på Erdmans då utan nu hade Bosse tagit hand om detta och vi gjorde de på Tandbergbandspelare som senare skickades upp till Karusell i Stockholm.
Och dom blev väldigt intresserade av hur detta hade gått till för dom visste ju att det fanns ingen sån utrustning i Göteborg. Det var ju bara Europafilm i princip som hade en inspelningsstudio så dom ringde ner och kollade.
Men dom trodde inte på oss, dom trodde att vi hade varit någon annanstans och gjort detta så ”har ni nåt emot att vi kommer ner två man här – en helg”?
Det var ju det högste vi ville, det var ju att dom skulle komma ner.
Och det var ett roligt möte… Att se grammofonfolk bli förvånade, det var kul alltså. Dom var nästan chockade skulle jag villa säga.
Och så fick vi då ett avtal med Karusell och så åkte vi sedermera till Europafilm och började inspelningarna där. Och det fanns en kille där som rattade på den tiden – Ja, vågar man säga ratta förresten – Ja, vid mixerbordet som hette Svenbel och han var den som på något sätt kom fram med namnet Spotnicks.
Men det fick vi inte reda på förrän efteråt.
Jag tyckte Spotnicks var ett väldigt konstigt namn. Frazers det var så inarbetat i oss liksom, och vi spelade väldigt mycket i Göteborg med omnejd under namnet Frazers och det stod mycket i tidningarna om det så att vi kände att det var svårt att byta.
Det var på något sätt som om det var att byta identitet. Jag menar vi spelade ju i alla fall samma musik, va…
Men det blev Spotnicks för att det var kanske promotionmässigt ett mer framtidsnamn, mer korrekt och så vidare… Och samtidigt var ju första Sputnicken runt jorden och det var väl anknytning till detta som Spotnicks kom fram.
Men det var Svenbel på Europafilm som kom på det.

GÖSTA:
När ni var på Olympia så träffade ni ett gäng. Vilka?

BOB:
Jaha, där har vi en bild (sen ett långt svar)

GÖSTA:
Vad händer här?

BOB:
Där har vi festbilder ser jag.

GÖSTA:
Minnen från Japan?

BOB:
Vi var ju i Mexico City och spelade på en fashionabel nattklubb.
Då var även Roland Ferneborg med…

Här berättar Bob om att de fick reda på att Karelia klättrade på hitlistan i Japan och att det beslutades om en turné dit direkt efter Mexico men berättelsen återges inte i anteckningarna.

BOB:
När vi kom till Japan, då hade låten hamnat på första plats i Japan.
Ja, det ögonblicket det är så fantastiskt, för att man var ju van med att jobba med musik på något sätt hela tiden.
När vi landade på Haneda Airport, så satt jag och Björn ihop, kommer jag ihåg, och så tittade vi ut och så är det sån här besökspaviljong ovanpå, liksom. Och vi såg banderoller med japanska tecken och dessutom på engelska där det står ”Welcome The Spotnicks”.
Det vara bara det att det var så mycket folk, så otroligt mycket folk och Roland blev ju nervös – att planet skulle tömmas. Och vi fick inte gå ut innan planet hade tömts och sen så ja, rullades mattan ut i princip och det var ju ett mottagande som jag kan föreställa mig att Beatles har haft.
Jag har aldrig sett så mycket pressfolk i hela mitt liv och så mycket TV-kameror över huvud taget.
Det var ju ett jättemottagning och det var liksom på en enda gåing. Man hade ju liksom aldrig varit med om sån enorm grej som detta svar i Japan.
Sen var det ju det var ju VIP för hela slanten… svarta limosiner, hotell, pressmottagning. Hela turnén var fantastisk.

GÖSTA:
Något minnen från någon konsert?

BOB:
Varje konsert var ju fantastisk.
Jag vet ju att en sån titel som vi hade spelat i många år som Johnny Guitar.
Det kan man ju som musikant en låt så många gånger kan det hamna i en viss slentrian i detta.
Men när man står på scen och spelar den låten 2000:ende gången eller vad den nu kan ha varit och ser japaner börja gråta till denna låten ja då blir den som ny, den låten Johnny Guitar.
Ja det var helt enormt.

Bob berättar om en teater när de sänktes ner hängande i fallskärmslinor men det återges inte i anteckningarna.