BOB LANDER 11 MARS 1942 — 3 MAJ 2020
Read in EnglishBOB LANDER IN MEMORIAM
Min idol och mycket goda vän Bo Starander – alias Bob Lander – är död.
Saknaden och sorgen är oerhörd – givetvis för Bobs familj och anhöriga – men också för mig och många andra.
Alla som har följt The Spotnicks har säkert många fina upplevelser att berätta om, inte minst om Bob.
Vi hade en mycket bra kontakt med varandra, jag och Bob.
Vi talades vid regelbundet och det är väldigt många fina minnen som spelas upp nu när jag tänker på honom.
Jag vill gärna dela med mig av ett som är ganska färskt.
Bob berättade för mig för några få år sedan att han hade en dröm om att spela in ett eget soloalbum med Don Gibson-låtar.
Bob har alltid gillat Don Gibson och har under sin karriär haft ett stort antal av hans kompostioner i sin repertoar.
Vi minns hans versioner av Blue Blue Day, Lonesome Me, I Can’t Stop Loving You, Lonesome Old House och Sea Of Heartbreak bara för att nämna några.
Det blev inga nyinspelningar då, för några år sedan, så som Bob önskade men under vårt samtal på hans födelsedag i mars väckte jag åter tanken hos honom.
Han var först lite tveksam men jag övertygade honom om att många med mig skulle ta emot ett nytt album med stor förtjusning.
Innan vi avslutade samtalet kände jag att det fanns stora möjligheter att Bobbans dröm skulle kunna gå i uppfyllelse.
Några dagar senare träffade jag Stephan Möller och nämnde om mitt samtal med Bob för honom.
Även han tände på idén och menade att inspelningarna kunde göras i hans hemmastudio tillsammans med de övriga medlemmarna i A Tribute To The Spotnicks.
Kort därpå slog Coronakrisen till och planerna fick läggas åt sidan tillsvidare.
Bob fick dock aldrig möjligheten att förverkliga sin dröm och det gör mig så ledsen.
Han hade varit så väl värd det!
Sören Alverfeldt
Min gode vän Lasse Kjellin har skrivit ned dessa fina ord till Bobs minne:
Det var rytmgitarrist jag vill vara. Förebilden var Bob Lander.
Hans högerhand verkade vara utan leder.
Kompet flöt fram med perfekt timing och med snygga fraseringar.
Jag bläddrar i min klippbok, där jag samlat allt jag kom över om The Spotnicks.
Där finns brev, bilder och tidningsartiklar som sträcker sig från då till nu.
En bild väcker minnen från tidigt 60-tal, en spelning på Jump In på Gröna Lund.
Min syster som då arbetade på Sverige Radio hade krånglat in mig backstage.
Radion skulle sända ut ”modern musik”.
På scenen uppträdde Peter & Gordon, Alma Cogan (som jag fick en kram av) och så The Spotnicks – mina idoler.
Jag var hänförd, en liten plutt med stora ögon.
Bobban såg mig, ordnade autografer och jag fick hälsa på dem alla.
Så gick åren, vi sågs nu och då, lite här och där.
Slutligen den 30 mars 2019 på Musikens hus i Göteborg, gruppens sista gig tillsammans.
Bobban var sliten, orkade inte sjunga som han önskade.
Efter giget satt han ensam på en stol bakom ridån.
Vi fick en pratstund och han sa profetiskt ”Ja du Lasse, det känns gött lägga ner nu, vi ses nog inte mer…”
Bo Christer Starander har lämnat jordelivet, sin familj – och sina fans.
Sorgens uttryck är individuell.
Alla vi som sörjer har våra egna minnen som i denna stund gör sig påmind.
Jag minns en fin man och musikant.
Lasse Kjellin
Bo Starander (Bob Lander) fick en annorlunda men mycket fin och värdig begravning på Kvastekulla Griftegård i Partille den 12 juni.
Under rådande omständigheter ägde ceremonin rum utomhus i ett tältkapell och i närvaro av i huvudsak familj och släkt.
Begravningen gick i musikens tecken och Bo medverkade själv genom att man spelade upp hans tolkningar av Gentle On My Mind och I Can’t Stop Loving You.
Det var mycket känslosamt att höra hans röst.
Psalmerna kunde inte vara mer passande en fin junidag som denna. Varmt och soligt och lite blåsigt.
Prästen Lars Westberg talade varmt om hur viktig musiken är för människors välbefinnande och att Bo hade fått som sin livsuppgift att glädja så många med sin sång och sin gitarr.
Under defileringen spelades Clair De Lune, Unforgettable med Nat King och Natalie Cole och Spinning Wheel med Blood Sweat & Tears.
Precis som det var för fyra månader sedan då Bo Winberg begravdes så var detta en sorgens dag men liksom då ett fint minne att lägga till alla andra med The Spotnicks.
Sören Alverfeldt
BOB LANDER IN MEMORIAM
My idol and very good friend Bo Starander – alias Bob Lander – is dead.
The missing and grief is enormous – of course for Bob’s family and relatives – but also for me and many others.
Everyone who has followed The Spotnicks surely has many great experiences to tell, not least about Bob.
We had a very good contact with each other, me and Bob.
We spoke at regular intervals and there are a lot of nice memories that are coming back now when I think of him.
I would like to share one which is rather fresh.
Bob told me a few years ago that he had a dream of recording a solo album with Don Gibson songs.
Bob has always liked Don Gibson and during his career has had a large number of his compositions in his repertoire.
We remember his versions of Blue Blue Day, Lonesome Me, I Can’t Stop Loving You, Lonesome Old House and Sea Of Heartbreak just to name a few.
There were no new recordings made then, a few years ago, as Bob wished, but during our conversation on his birthday in March, I brought the idéa back to him.
He was a little hesitant at first but I convinced him that there would be many with me who would receive a new album with great delight.
Before we ended the conversation, I felt that there were great opportunities for Bobban’s dream to come true.
A few days later, I met Stephan Möller and mentioned my conversation with Bob to him.
He he also thought the idea was fine and meant that the recordings could be made in his home studio along with the other members of A Tribute To The Spotnicks.
Shortly thereafter, the Corona crisis hit us and the plans had to be paused for the time being.
Bob never got the opportunity to realize his dream and that makes me so sad.
He had been so well worth it!
Sören Alverfeldt
My good friend Lasse Kjellin has written down these nice words in memoriam of Bob:
It was rhythm guitarist I wanted to be. The role model was Bob Lander.
His right hand seemed to be without joints.
The accompaniment flowed with perfect timing and well sounding phrasings.
I browse my scrapbook, where I collected everything I came across about The Spotnicks.
There are letters, pictures and newspaper articles that range from then to now.
A picture evokes memories from the early 60s, a gig at Jump In at Gröna Lund.
My sister who worked at Sweden Radio at the time had managed to get me in backstage.
The radio would broadcast ”modern music”.
On stage Peter & Gordon, Alma Cogan (who I gave me a hug) appeared and so did The Spotnicks – my idols.
I was enchanted, a little guy with big eyes.
Bobban saw me, arranged autographs and I got to meet them all.
Over the years, we saw every now and then, a little here and there.
Finally, on March 30, 2019 at Musikens Hus in Gothenburg, the group’s last gig together.
Bobban was worn out, unable to sing as he wished.
After the gig, he sat alone on a chair behind the curtain.
We had a chat and he prophetically said ”Yes Lasse, it feels right to close now, we will probably not see eachother any more…”
Bo Christer Starander has left, his family – and his fans.
The expression of grief is individual.
All of us who are grieving have our own memories that remind us at this moment.
I remember a nice man and musician.
Lasse Kjellin
Bo Starander (Bob Lander) had a different but very nice and worthy funeral at Kvastekulla Griftegård in Partille on June 12.
Under the prevailing circumstances, the ceremony took place outdoors in a tent chapel and in the presence of mainly family and relatives.
The funeral was in the character of the music and Bo contributed by playing his interpretations of Gentle On My Mind and I Can’t Stop Loving You.
It was very emotional to listen to his voice.
The hymns could not be more fitting a fine June day like this. Warm and sunny and a little windy.
Priest Lars Westberg spoke warmly about how important music is to people’s well-being and that Bo had as his life’s task to delight so many with his song and guitar.
During the defilement, Clair De Lune, Unforgettable with Nat King and Natalie Cole, and Spinning Wheel with Blood Sweat & Tears were played.
Just as it was four months ago, when Bo Winberg was buried, this was a sad day but as well as a nice memory to add to all the others with The Spotnicks.
Sören Alverfeldt
Jag heter Teddy Grimstad. Jag är född i Bergen, Norge. Jag är producent sångare och låtskrivare. Jag stötte på Bob Lander när jag studerade i Göteborgpå GTI. Han bjöd in mig till hans stuido Tal & Ton på Kungsgatan var min avdöd bror Egil och jag spelade in Wildwood Flower (AP Carter) Jag gråter djupt inuti nu när Bob är borta, jag var förtjust i honom och hans musik, vi blev nära vänner de 7 åren jag bodde där! Får du vila med frid, min kära vän !!!!!
My name is Teddy Grimstad. I am born In Bergen, Norway. I am a Producer singer and song writer. I came across Bob Lander when I studied In Gothenburgpå GTI. He invited me to his stuido Tal & Ton at Kungsgatan were My late brother Egil and I recorded Wildwood Flower (A.P. Carter) I am crying deep inside now when Bob Is Gone, I was ver fond of him and his music, we became close friends the 7 years I was living there ! May you rest in pease my Dear friend !!!!!
Det känns som om allt har sagts och jag har inget mer att tillägga. Jovisst, det har jag! Jag bodde i Göteborg under min studietid, och fick tillfälle att se och höra Spotnicks live. För mig kändes det som att prata med Gud Fader själv när jag skulle växla några ord med dem; de var ju trots allt mina idoler och största inspirationskälla sedan jag började spela gitarr.
På något vis känns det som att Björn, Ove och Bosse kallade på Bobban och han hörsammade deras kallan. Nu har de återförenats och spelar tillsammans igen i den stad där rosor aldrig dör.
Tack, Bo Christer Starander, för all go musik du och Spotnicks har gett oss under åren. Vi ses igen på den andra sidan floden. ❤️
Det är lustigt att vi (jag) är så efterkloka. Kommer på saker och ting när det egentligen är för sent. Tänker på Bo Winbergs begravning och den fina avslutning, som Åke Hammarin hade ordnat, på Villa Belparc. Jag satt bordet bakom Bobban (Bob Lander). Funderade om jag skulle växla några ord med honom. Tänkte att Bobban är nog trött på alla som vill”tjata” så jag lät bli vilket jag ångrar idag. Kunde ha sagt att han var en fantastisk musiker med en rytmkänsla som få och sången som bara blev bättre med åren. Nu är det som det är och Bobban finns inte längre bland oss. En tankeställare fick jag. Uppskatta släktingar, vänner och vilka det nu är när tillfälle ges. Tiden går alldeles fort och livet är ibland obarmhärtigt.
En STOR kompis, och vän har gått bort och saknaden är stor . Med alla minnen under nästan 60år, alla roliga saker och äventyr man har fått varit med om , nu är sagan slut. Ett stort Tack från Sparre !