GÖSTA:
Björn, hur började du med musik?

BJÖRN:
Ja jag började…
Det kom helt naturligt för alla i familjen spelade och sjöng och det växte jag upp med då. Intresset fanns ju redan då.
Och sedan… Ja, man blev ju intresserad och så och så satt jag och lira och lärde mig lite mer på gitarr. Ja, man var ju intresserad allmänt, tyckte det där var spännande.

GÖSTA:
Hur träffade du Bob?

BJÖRN:
Ja, Bobban träffade jag i skolan, i Sannaskolan.
Mina kamrater i skolklassen tyckte att han var odräglig. Att han tyken och då bad dom mig att jag skulle ta itu med den här Bobban och så gick jag ut för att träffa han.
Och så sa jag så här: ”nu får vi gå ner på muggen och prata ut om det här”. Inte våldsamt utan diskutera det här alltså och då kom vi underfund med att vi hade samma intressen – musik då – och då efter den grejen så vi blev väldigt goda kamrater.

GÖSTA:
Och började spela?

BJÖRN:
Ja just det.

GÖSTA:
Vad spelade ni då för något?

BJÖRN:
Ja, mest egna tolvor som man då kalla det, blues och egna kompositioner.
Och så fanns det ju vissa låtar som fastande i huvet som man satt och försökte ta ut då rent musikaliskt. Det fanns ju inga noter eller nåt sånt där då utan det fick man ta ut på gehör. Och det var spännande.

GÖSTA:
Säg nån låt som du kommer ihåg.

BJÖRN:
Ja den här… (sjunger) Östan om solen… eller nåt sånt där…
Det var typiskt den stilen som var populär. För då hade ju inte rocken slagit igenom på den tiden.

GÖSTA:
Hur kom ni in på rockmusik?

BJÖRN:
Ja, Bob, han åkte ju till Amerika med sin familj och jag gick ut på sjön och när Bobban kom tillbaka, då hade ju mycket plattor med sig. Everly Brothers och Eddie Cockran.
Dom spelade musik som man inte hade hört.
Jag åkte omkring i Afrika och Spanien och det mesta man hörde det var Evert Taube i jukeboxar. Så fanns det på den tiden gamla grejor.

GÖSTA:
Så började ni på nytt igen och startade ni på nytt igen och startade ett gäng. Vad hette det?

BJÖRN:
Då kallade vi oss för The Rebels, för vi tyckte att vi var lite… Vi ville göra lite annorlunda saker, musik… Två gitarrer och två stämmor då.
Det var ju lite annorlunda. Det var ju spännande.

GÖSTA:
Så utökade ni. Ni var ju inte bara två ni blev ju fyra så småningom.

BJÖRN:
Jaa, det var ju… Ja, det går ju snabbt det här…
Jaa, vi och Bosse Winberg då och en grabb som bodde i Mölndal som hette Bo Wahlberg och sen började vi och repetera och vi tyckte det var ganska roligt och så blev det en massa sådana här rockbandtävlingar då på den tiden.
Och då skulle vi ställa upp i Bildjournalens rockbandstävling och under den tiden så hade vi ju Rock-Ragge, Rock-Boris…
Det fanns ju rockkungar i varje samhälle nästan och det var ju spännande grejer och vi ställde upp där och vann den tävlingen.
Men innan dess hade det ju hänt mycket saker. Innan man kom dit… bland annat så hade ju nää (skrattar) jag vet inte, det ska jag inte säga…

GÖSTA:
Men nu måste vi komma in på det går med Rock-Teddy.

BJÖRN:
Ja, men…

GÖSTA:
Det låg väl för det här då?

BJÖRN:
Jo, jo…det var ju det här Rock-Teddy. Man skulle ha ett namn då men jag vet inte…
Det blev ju så då att jag skulle sjunga och ja, och showa på scen då. Det var ju den stilen då. Och det var så namnet kom till. Rock-Teddy.
Och sen gick vi runt och lirade och förbättrade oss tyckte jag musikaliskt. Och sen…
Ja, det hände ju massa saker efter det.

GÖSTA:
Berätta lite om när Bosse kom med i bandet.

BJÖRN:
Winberg?

GÖSTA:
Ja.

BJÖRN:
Ja, jag och Bobban hade ju spelat länge ihop då och då kom ju en kille som hette Bosse Winberg dragande och han spelade lite gitarr.
Och han byggde förstärkare. Han var duktig på det. Och han hade en bil som var väldigt ovanligt för tonåringar på den tiden.
Vi repeterade och spelade och han hade också plattor som var intressanta och på det sättet blev det.
Och så kom då… en fiskarpojke, Bo Wahlberg i Mölndal, han har ju slutat. Han hade ju fiskauktion tidigt på morron, han orkade ju inte med det och då fick jag tag på den här killen som hette Ove Johansson. Han bodde i Gamlestan och så blev bandet…eee… Frazers, tror jag…
Så höll vi på på. Jaa, traggla och traggla och hade lite jobb och spelade och repeterade. Det var det mesta.

GÖSTA:
Vad var det för repertoar ni hade som The Frazers?

BJÖRN:
Ja, det var mycket Everly Brothers, Eddie Cockran. Så, fanns det dom som Winberg var väldigt förtjust i, han hette Duande Eddy tror jag det var.
Och det var den repertoaren som inte riktigt hade kommit hit, inte riktigt hade slagit igenom här, tror jag. Men det fanns på plattor som Bob och Winberg hade.

GÖSTA:
Kan man säja att när du var Rock-Teddy, en slags rockkung, som det hette då. Var du populär som rockkung?

BJÖRN:
Jag vill inte kommentera det själv, men ja, jag tror det.
Det gick väldigt bra och man fick mycket dunkar i ryggen och många erbjudanden.

GÖSTA:
Sen då som Frazers spelade ni in då en platta och var gjorde ni det?

BJÖRN:
Du menar den här gamla 78-varvsskiva?

GÖSTA:
Ja, just det. Skivan.


Här pratar Gösta och Björn förbi varandra litegrann; Gösta om The Frazers, Björn om The Rebels.


BJÖRN:
Ja, det fanns ju en skivaffär på Kungsgatan som hette Erdmans Musik och där då gamle herr Erdman.
Vi kom in då i hans grammofonaffär och prövade gitarrer. På den tiden ju väldigt spännande.
Då hörde ha det här och frågade om vi ville komma ned en trappa, för där hade han en studio.
Vi följde med Erman ned och vi blev väldigt imponerade i den här studion, vad jag tyckte själv, väldigt avancerade saker.
Och nu gjorde vi en provinspelning med tvåstämmig sång och gitarrer. Och det tyckte han var spännande.
Hans fru, bland annat, stod upp i trappan och skrek herr Erdman att nu får du komma upp, det är kunder i affären. Och då tyckte han att det kan väl hon ta hand om för nu har jag hittat något annat. Och så utvecklades det så att jag spelade kontrabas och gitarr. Bobban fick tag i en gammal pall och spelade med vispar på och spelade kompgitarr också. Och så spelade vi in det här då.
Det tyckte jag var jätteroligt.
Och Erdman ställde upp på mycket. En mycket, mycket sympatisk man.

GÖSTA:
Sen skulle då den här musiken ges ut, men grammofonbolaget tyckte inte om namnet Frazers utan dom vad ville dom kalla er?

BJÖRN:
Ja, det var ju inte den här plattan dom ville ge ut.

GÖSTA:
Den kom inte ut alltså…

BJÖRN:
Nej, nej.. nej.. den finns ju bara på en tejp nu. Nej, det var ju långt efter det här…


Nu leds samtalet till slut in på The Frazers första inspelningar


GÖSTA:
Då kan vi ju ta den historien med Frazers första inspelning som sen skulle ges ut.
Och den här historien om hur det blev Spotnicks. Kan du berätta?

BJÖRN:
Ja., vi hade ju ju problem med repetitionslokaler.
Det fanns ju vissa. Burås ungdomsgård till exempel, men det var ju många band som kämpade om tider och tillfällen att repetera.
Då träffade vi en man på en spelning som hade en plastfabrik på Göteborgsvägen – tror jag – och han erbjöd oss att vi skulle få repetera där.
Och det gjorde vi på nattetid för då var ju fabriken stängd.
Och då gjorde i en tejp på en Tandbergbandspelare. Old Spinning Wheel och Ghostriders In The Sky. Och två till. Old Man River tror jag det var (och My Old Kentucky Home) och vi skickade upp det här till grammofonbolaget Karusell som det hette då.
Och dom blev ju väldigt intresserade av det här och frågade vad vi hade spelat in det här på. Och då sa Winberg att vi hade spelat in det här på en Lyrek, tror jag, en Lyrekmaskin.
Det lät lite bättre då och dom tyckte det lät spännande och så kom det en representant för skivbolaget och när dom fick höra att vi hade gjort det på en Tandberg tyckte dom att det var ganska bra gjort.
Och så började den grejen om Spotnicks då.

GÖSTA:
Vad tyckte ni om det nya namnet?

BJÖRN:
Nä, det var inget vidare.
Jag tyckte det var ett helt märkligt namn. Jag fick ingen anknytning alls till band. Och Spotnicks….
Men det är klart dom hade bra övertalningsförmåga och allt det här och så att till slut så blev det så.

GÖSTA:
1961 var ni med i ett TV-program. Vad gjorde ni då? Å vad hände då?

BJÖRN:
Ja, det var då ett TV-program här i Göteborg.
Ja, vi skulle göra två melodier i ett TV-program och vi hade ju inga direkta scenkläder då. Såg ganska tråkiga ut och då kom då någon på att Povel Ramel hade några fantasikostymer som vi då skulle kunna få låna. Det var rymddräkter med fyra armar, väldigt varma och konstiga.
Och vi gjorde det här programmet då och samtidigt så fotograferades vi i studion och det kom på ett omslag på skivan som släpptes i England. Som gick upp på listan där.
Och så fick vi erbjudande om att åka till England på turnéer och innan det bar av så fick vi ett telegram: ”Glöm inte rymddräkterna” och då satt vi frågande och undrade vilka rymddräkter menar dom?
Och då hade dom det där omslaget.